Ni är bäst!  

Just nu är jag lite trött så det hä rinlägget kommer säkert att bli ganska svamligt, men jag gör ett försök ändå.

Mitt mående, eller vad man nu ska kalla det, skiftar ganska mkt från dag till dag.

Jag försöker att hålla mig på en bra nivå, där jag i alla fall inte stör någon, men jag känner själv hur jag sackar efter och inte har samma ork som tidigare.

Till råga på det har jag hamnat lite i kläm med Arbetsförmedlingen. Helt och hllet mitt eget fel från början, då jag varit så pass dålig att jag, mer eller mindre, tappat närminnet och inte klarat att följa min handlingsplan.

Detta har i alla fall fortsatt så långt att jag blivit tvungen att dra i trådarna vad gäller min A-kassa.

Och igår visade det sig att min inträdesansökan aldrig kommit fram, i alla fall inte hela vägen... Så jag har varken rätt till A-kassa eller mina personliga försäkringar via facket kvar. Och det är jag själv som måste dra igång en karusell och överklaga allting -trots att jag inte har någon inträdesansökan kvar hos mig.  

Detta är egentligen inget som jag har någon ork att göra just nu, men jag är piskad till det, åtminstone att försöka!

Jag ringde runt igår, blev bara skickad från än den ena till den andra och ingen visste nåt... Förrän jag fått tag i henne som skickat mina papper vidare (och där någonstans felar det).

Jag mådde sisådär redan innan och vid lunch (efter alla samtal) så brast det för mig. Jag bröt ihop och började gråta. Trycket inombords blev alldeles för stort och jag pallade inte längre.   Som tur är så har jag helt underbara kollegor som finns där och backar upp mig, som stöttar och hjälper, så gott de kan.

Grejen är, att när jag fått gråta en stund så lättar ju allting (om jag nu inte drar på mig huvudvärk på kuppen alltså) och då börjar jag fungera skapligt som människa igen.

Jag förstår att det är tungt för er andra, och hur mkt jag än vill så har jag skitsvårt att ta åt mig av allt ni säger. Min värld går liksom i slow motion och allt som gör att det känns som det snurrar på fortare ger mig magsår, eller ångest eller nåt.

Jag lever för en dag i taget, jag lever för att orka just här och nu... Och det är jättetufft att ta någon intill mig och berätta hur det är. Människor i min omgivning frågar hur det är, hur jag mår. Och försöker undvika att bara svara att det är "Bra", för det är det inte, även om det är bättre än förut.

Helst vill jag undvika att någon frågar alls. Jag vill bara hejja, orka med jobbet, åka hem och sedan vara instängd här (eller vara hos hästen hela kvällen allra helst!) och bara få vara.

Jag orkar inga långa konversationer, och de gånger jag försöker så lyssnar jag mest och säger inte så mkt. För jag orkar inte.

Inombords bor det något som gör att jag är jätteosäker, om det är självkänslan eller nåt... Den vill i alla fall inte göra fel, inte misslyckas och inte bli anklagad för att vara korkad. Så jag spelar helt enkelt dum, då blir folk tvungna att redan från början förklara allting från grunden.

Och nej, jag vill inte må såhär. Jag försöker kämpa mig upp från skiten. Jag är lovad samtalshjälp men har än så länge inte fått någon.

Jag vet att nära och kära ställer upp och lyssnar, men ingen verkar riktigt förstå. Jag har jättesvårt att acceptera att jag "bara ska rycka upp mig och gå vidare" för det är inte vad det handlar om längre.

Genom livet har jag fallit många gånger, jag har slagit mig, skrapat knäna och jag har gråtit. Men jag har kämpat vidare, rest mig upp, borstat av mig och torkat tårarna. Men nu klarar jag inte riktigt av det längre, fast jag försöker!

För att prata om något roligt så kan ni få se några bilder som inte är så gamla att de dammar i alla fall:

    Tavlan ovanför sängen. För er som inte vet så har vi ju skiftat sovrum/gästrum. Det blev mkt bättre än vad jag hade trott. Vi hade tänkt göra en canvastavla men har faktiskt inte alls tagit tag i det. Dels är det en ekonomisk grej, men också för att jag inte mår helt och hållet bra.

For the light, for the love, for the truth in your eyes...

/Kastrullhäxan