Efter regn kommer solsken sägs det, och det får jag verkligen hoppas!

Jag borde egentligen försöka få tag i min läkare eftersom det behövs göras en uppföljning av medicinen, dock är det typ bara en månad kvar innan hälsocentralen här stängs och ersätts av privat sjukvård istället.

Här kan ni läsa lite mer om det:

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2272671-landstinget-lamnar-bomhus-halsocentral

Själv har jag ingen aning om vad det innebär för min del.

Så där, nu har jag i alla fall ringt. På hälsocentralen var alla tder upptagna idag, men de ska ringa mig i morgon bitti. Stort tack till Sjukvårdsupplysningen som hjälpte mig och som lyssnade.

Jag vaknade i morse och kände att dagen nog skulle bli skaplig, och efter någon timmes jobbande kändes det helt ok och jag tom gick omkring och log.

Men sen rasade allt. Jag har ju noll i närminne, framförallt vid stress eller om jag blir avbruten. Och ja, jag behöver inte gå in på några detaljer, men saker blev fel och jag kände att jag tappade kontrollen och därmed blev det lite för mkt för mig.

(Nu vet jag i efterhand att allt blev rätt, minnet återvände och jag visste därmed att jag hade fyllt upp den där sista katinen. 4,8 liter var det i den)

Jag tror att det är riktigt att förstå hur jag känner mig om man inte mått såhär själv.

Jag kan ärligt talat säga att jag drar mig mer och mer undan från allt (utom min kära häst och jag försöker hålla mig stadigt intill min sambo även om han inte kan göra så mkt för mig) eftersom jag upplever att ingen förstår.

Jag har inte valt att må såhär. Hade det varit så enkelt så hade jag redan valt om, men nu styr jag inte mina känslor och mitt mående med ren vilja.

Känslorna förändras blixsnabbt och många gånger står jag ut, jag biter ihop och försöker lite till, men när jag ställs inför en situation som jag inte kan förändra, eller när jag ber om hjälp och ingen hör -då orkar jag inte längre.

Det har sagts så mkt saker sista tiden. En del har jag hört och det ni sagt bakom min rygg kan ni behålla för er själva.

Det har hänt att människor i min omgivning har sagt åt mig att rycka upp mig och komma igen som om inget hänt, jag har hört att jag borde skaffa barn, att jag borde vara skitlycklig för allt det fina som jag har i mitt liv (tror ni inte att jag är det?!?!?! Tror ni verkligen inte att jag uppskattar och älskar min sambo, min häst och den lilla ljusglutt som syns i mitt liv?!?!) Jag borde rannsaka mig själv och leta upp "felet" och åtgärda det (och det har jag ju kommit fram till att jag inte klarar själv, och eftersom jag inte får samtalshjälp för tillfället så får jag försöka hålla mig ovan ytan med hjälp av medicin) Jag har hört att jag är ung och inte borde drabbas av depression, sånt kan man ha när man blir gammal och livet är över, osv...

Och eftersom jag drar mig undan, och till råga på allt HATAR frågan som innebär att jag måste tala om hur jag mår, så blir jag ännu mer ensam. Plötsligt är jag tillbaka i det som jag tidigare i mitt liv kallat för "glasburken".

Det innebär ungefär att jag är instäng i en glasburk och folk går förbi utanför och märker mig inte. Jag har bankat på glaset, jag har skrikit och jag har sparkat. Och någon gång ibland går någon förbi utanför, granskar mig uppifrån och ner och går sedan vidare. Men jag är fortfarande instängd i min glasburk.

Jag orkar inte ens berätta nu...

För övrigt är de snabba på hälsocentralen, de har redan ringt upp mig och jag kommer få ett telefonsamtal från min läkare den 11e oktober. Så något positivt fick jag fram idag.

Nu närmast ska jag skrapa ihop lite vila så att jag orkar med hästen ikväll.

/Kastrullhäxan