VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG

Läs min titel idag.

Precis det skrev en tjej till mig i går. Ja, hon vet säkert att det är henne jag syftar på, men det sturntar jag i. Jag tänker inte hänga ut henne med namn eller så här, och det är helt och hållet upp till henne om hon vill läsa mina blogginlägg eller inte.

Alla ni andra som följt min blogg här ett tag vet hur tacksam jag är över att äntligen vara på fötter igen. Ni vet också, åtminstone delvis, hur jag kämpat och gråtit för att komma upp igen.

För alla er som inte vet så kan jag berätta lite:

Jag drabbades för ca ett år sedan (ingen vet exakt när) av en depression. Först var det nog inte så illa, jag försökte hålla modet uppe, men kände hur jag blev mer och mer ensam och klarade allt mindre.

Ändå rullade mitt liv på, jag åkte och tränade med hästen, men var aldrig nöjd. Busade eller bråkade han tappade jag humöret direkt och jag hade ingen ork längre.

Jag kände hur kraven omkring mig växte, jag skulle göra så mkt, jag hade så många måsten och jag fick inte tappa ambitionen en enda sekund. Så fort jag felade rasade hela min värld ihop och jag kunde inte ta emot det som var positivt. Det negativa växte inom mig och det åt mig in ifrån och ut. För var dag som gick så sjönk jag längre ner i hålet.

Jag åkte på ridläger och jag vet inte hur mkt jag grät, både för min egen skull och för stackars Jum-Jum. Och hur det än var så var han den trygga klippa jag behövde just då.

Så... Det blev augusti och jag började jobba igen. Snart kom skolorna igång och vi fick mer och mer jobb. Det här är en lång historia, som jag inte tänker dra här av olika skäl, men det slutade med att jag kände mig otillräcklig. Hur jag än gjorde, hur jag än vred och vände så räckte jag inte till.

Så en dag när jag var på väg hem från jobbet. Radion var på i bilen, men jag minns inte vad jag lyssnade på... I nästa sekund inser jag att jag sitter och planerar ett självmord, mitt självmord...

Idag har jag svårt att känna den här känslan av totalt vemod, eller känslan av ingenting alls. En känsla av att det bara finns en enda utväg... Att allting är slut och att det är bättre av att jag försvinner.

Det som stoppade mig den där dagen var rädslan för att misslyckas. Den sista tiden hade jag ju inte lyckats göra något riktigt bra, och om jag misslyckades med ett självmord så skulle jag få stå med skammen inför alla jag känner. Jag skulle behöva vara tvungen att förklara, försvara och skydda det val jag gjort, men inte kunnat genomföra.

Den kvällen satte jag mig och skrev ett ganska långt och jobbigt inlägg om hur saker och ting kändes. Och det rasade in kommentarer både här och på min Facebook. Människor som inte kände mig, men som vet vem jag är hörde av sig och skrev om sin oro. Nära och kära sträckte ut sina händer till hjälp och stöd...

Det här var en fredag vill jag minnas...

På måndagen ringde jag till hälsocentrale och bad om hjälp. Jag fick tid på tisdag och lovade dyrt att inte göra något dumt innan dess.

Där fick jag träffa en läkare, och jag var så tom inne i att jag knappt kunde gråta. För att skydda mig själv hade jag nog stängt av så mkt som möjligt inombords. Det enda jag inte lyckades skydda mig var all kritik, skit och dumhetar som kastades emot mig.

Den tisdagen fick jag min diagnos, måttlig depression.

Det kaske låter löjligt, eller inte så stort, men en depression är inte att leka med, eller förneka. När jag berättade att jag var beredd att skada mig själv för att slippa smärtan så togs jag omedelbart på största allvar.

Jag skickades hem med tabletter, och förhoppningen om att få en samtalstid med psykosociala teamet. Men istället lades min hälsocentral ner och jag hamnade mellan stolarna...

Jag stretade på  med jobbet och livet i stort. Jag blev hemskt trött av medicinerna och efter ett tag fick jag byta arbetstider på jobbet för att orka med.

Ändå fortsatte jag att sakta sjunka ner i hålet. Jag kämpade för att komm aupp igen, men jag klarade inte av det. Istället blev företagshälsovården inkopplad.

Medicinen justerades och under en period grät jag ännu värre än tidigare, men jag fick också samtalsstöd. Och jag vr så trött och bitter.

Jag har själv funderat på att ha ett sånt där yrke där man lyssnar och ger råd till andra, men efter att ha hört mig själv och mina icke logiska tankar så vill jag nog inte längre... Jag skulle nog aldrig klara av att höra sånt hela dagarna.

Det blev jullov och det lugnade ner sig lite. Jag frös när jag var i stallet, men tvingade mig kvar för att jag mådde bra runt hästen och i stallet.

Jag fick också prova att handha andra uppgifter på jobbet och det fungerade riktigt bra. Jag kom på mig själ flera gånger att le och skratta. Jag kände att jag hade kontroll, att det flöt på och att jag fixade med arbete riktigt bra. Då ska ni också veta att den veckan jobbade jag 25% mer än vanligt.

Veckan efter sprack bubblan. Jag grät tre dagar i rad och visste inte var jag skulle ta vägen. Mina kollegor blev uppriktigt bekymrade för mig och min närmaste chef bad mig att ta kontakt med min läkare och sjukskriva mig.

Så när jag lugnat mig så ringde jag och fick tid att träffa henne veckan efter.

Jag träffade henne 24e januari och hon sjukskrev mig helt i en hel månad. Det var bara att åka tillbaka till jobbet och lämna pappret till chefen och sedan åka hem. Vi provade att höja min medicin (men jag fick såna biverkningar av det så jag fick sänka igen) och så hade jag blivit beordrad att vara i stallet så mkt som det bara var möjligt.

Så, en stor del av februari levde jag på festis och knäckebröd medan jag mockade och donade i stallet. Jag var ute på ridturer med Jum-Jum och pysslade med saker i det oändliga. Jag började med stegräknare och kämpade för att nå mitt mål på 10 000 steg varje dag.

Sakta men säkert kände jag hur livet återvände och i slutet av februari återvände jag till jobbet, först sjukskriven på deltid, och sedan på hela min anställningstid.

Det har varit superduper-jobiggt för mig. Jag har varit väldigt djupt ner i depressionens gyttjehål och fler än en gång har jag funderat på sätt att dämpa den smärta jag känt.

Min sambo har dragit ett otroligt tufft lass under tiden. Jag har inte orkat någonting mer än jobba och sköta om hästen. Och det har jag fått bita ihop för att fixa.

Under hela den här tiden har jag fått så många konstiga och knäppa råd. Det har kommit från människor som inte förstår bättre och som ingenting vet.

Och jag har förklarat säkert tiotusentals gånger varför jag inte klarar av vissa saker, att jag inte an ta mig upp själv och att jag behöver mina andningspauser. Och jag har mötts av människor som inte förstår, som inte vill förtå och som inte är intresserade av min åsikt. Jag har mött människor som frågat hur jag mår, men som vänt och gått när jag börjat berätta, männsikor som egentligen inte varit intresserad av hur jag mår, eller människor som blivit hemskt rädda när de förstått hur det egentligen är.

Samtidigt har jag i ögonvrån sett så många oroliga människor som hejjat på mig, som kämpat för att jag ska orka lite till... Om jag bara orkade en dag till så var det en vinst för dem, en vinst som gjorde att de orkade hålla mig uppe lite till.

Det har kommit privata meddelanden från människor som haft anhöriga som suttit i samma sits som jag. Jag har fått stöd, jag har fått råd och jag har fått telefonnummer dit jag kan ringa om jag behöver hjälp.

Så... Om det nu är någon som på allvar tror att jag inte är glad över mitt välmående, så tror ni helt fel. Nu tror jag inte att det var så den här tjejen menade heller.

Varje morgon som jag vaknar och känner att "idag finns det något att leva för" så känner jag mig glad. Vissa dagar är tyngre än andra, vissa dagar är till och med skit och jag önskar att jag legat kvar i sängen, men nu är jag i alla fall på väg någonstans i mitt liv.

/Kastrullhäxan  

 

Kicki

3 juni 2011 22:18

Du är så duktig och kämpar på så bra. Och väldigt modig som går ut med din depression så offentligt. Många skäms ju över det.Finns här om jag behövs <3

Kastrullhäxan

3 juni 2011 22:51

Jag skäms inte, känner inte att jag har någon anledning att göra det. Men jag har valt att inte gå ut med den troliga orsaken till min depression här på nätet. Detta för att skydda andra som inte alls behöver dras in.

 

Ronja

5 juni 2011 23:15

Gumman då, du vet att jag finns här och lyssnar om du behöver det. Är du säker på att du orkar sommarn själv annars kommer jag hem tidigare? <3

http://www.ronjaisaksson.blogspot.com

Kastrullhäxan

6 juni 2011 21:22

Jag klarar mig. Du kan semestra/jobba i lugn och ro =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...