Först tänkte jag faktiskt skriva ett riktigt surt inlägg. Jag tänkte berätta om alla hemskheter som hänt och som tydligen bara ska vara mitt fel...

Men, jag tänker inte dela den "lyckan" med somliga personer på nätet. Grattis, men jag tänker inte vara bitter!

Istället tänker jag berätta om den underbara kompis som ställde upp och öppnade sin dörr för mig igår när livet blev lite tungt. För henne var det självklart att finnas där. Tusen tack för det!   

Igår kväll var vi också på julbord med företaget som sambon jobbar på. Det var långt ifrån alla som visste att jag var gravid och det belv en hel del klappande på min mage trots att den inte är så stor än.
De allra flesta gissar på en flicka, men vi får se! (Jag själv tror ju pojke)

Vi hade i alla fall jättetrevligt. Vi, eller snarare jag kanske, träffade på både nya och gamla bekantskaper. Jösses vad vi skojade och skrattade. Det var skönt att glömma livets allvar en stund och bara vara sig själv och njuta av god mat (HELT UNDERBAR MAT!) och goda vänners sällskap.
Varför gör man inte sånt oftare?

Kvällen blev inte så sen när jag och sambon styrde kosan hemåt då sambon skulle tävla idag. Så klockan 7 var vi i stallet och morgonfodrade innan vi lastade hästarna och körde emot Västanå.
Sambon startade först med Jum-Jum i 50 cm men fick tyvärr ett förargligt nedslag (pga alldeles för dålig bjudning, sambon är för snäll emot hästen helt enkelt) men blev ändå klassvinnare.
Därefter red han fram Mulle som visade en god framåtanda i både trav och galopp. Jag tror nog inte att jag sett Mulle trava så bra under ryttare någon gång tidigare. I vagn gör han det dock.
De hoppade 60 cm och kom runt felfria, trots att sambon nästan glömde banan på ett ställe.
De gick då till omhoppning och om det finns någon häst som satsar järnet så är det Mulle -han vet precis när det är dags att sätta fart och slickar hinderstöden i förbifarten! (Jag såg hur funktionärerna hade fullt upp med att hitta någonstans att stå för att inte bli i vägen, men Mulle var så snabb att de kvickt fick flytta sig igen)
Även där fick de ett nedslag eftersom Mulle var lite för kvick i vändningen och kom lite tokigt på hindret. Hoppade gjorde han ju dock, men han hann inte fälla in benen tillräckligt snabbt.
Dock blev de klassvinnare även denna gång och nu fick de visa ett ärevarv till publikens (vantbeklädda) applåder och busvisslingar. Och jösses vilken fart den lille brune hästen fick upp inne i ridhuset! Han var som ett streck efter väggarna!

Jag tror faktiskt att det inte alls blev så tokigt med Jum-Jums sadel på honom, och nu när vi fick in padden emellan också så verkar Mulle ännu mer nöjd.

Kul när det går såhär bra! Nästa helg är det tävling igen, och då utses årets julstjärna - något os mvi hoppas att min sambo blir, eller hur!

Näää, snart är det dags för en bit mat, så det är bäst att jag avrundar nu.

Ha det gott allesammans!

/Kastrullhäxan