Då har man spenderat ännu en dag i paradiset. Den avslutades med ett besök hos barnmorskan för en blodtrycksmätning.
Jag fick lägga mig på en brits och vila och jag har så förbaskat svårt att komma upp efteråt. Jag får vrida och vända och grejja innan jag lyckas få upp överkroppen. Hua! Att ett bäcken kan göra så ont!
Hemma i sängen kan jag ju vrida mig en liten del i taget och använda sängkarmen som stöd, eller att dra mig i. Det gör ont då också, men det är i alla fall lättare än på barnmorskans smala brits.

Jag ringde sjukvårdsrådgivningen idag. Duktig som jag är så stannade jag vid busshållsplatsen vid Finnböle. Man ska inte köra och prata i telefon samtidigt! Jag hade inte ens headset med mig idag så det var säkrast att stanna. Och den där busshållsplatsen är ju specialbyggd, så jag var inte i vägen.

Finnböle ligger efter vägen mot Hedesunda, alltså i Gävleborgs län.
Jag trodde att det skulle räcka, men icke. Mobilen kopplades via masten i Tierp, vilket gjorde att jag hamnade hos sjukvårdsrådgivningen i Uppsala.

Men det var absolut inga bekymmer! Sköterskan guidade mig och var verkligen jätteduktig och hjälpsam! Tummen upp för henne!  

För övrigt tror jag att det är någon som skaffat en docka, skrivit mitt namn på dess mage och satt en nål i dess huvud. INTE snällt. Men ont krut förgås inte så lätt.

Annars händer det lite smått och gott i mitt liv. Jag är bara så dålig på att uppdatera här.

Idag åkte jag också förbi stallet. Passade på att fylla på halm i hagen eftersom det var tomt och hästarna kom genast efter mig. Det är halt och trist i hagen, särskilt för Allram som inte har några bakskor. Men samtidigt är det skönt, för ingen av hästarna springer efter och bråkar om maten.

När jag lagt ut halmen och hästarna stod där och åt så stod jag mitt i bingen och pratade med dem. De är så söta. Till och med den annars lite småthuriga Allram bjöd på småhyss och en puss med mulen på min kind. Han ville ha annat än halm att äta och försökte gnaga upp min vante i stället.

Och Jum-Jum, min lilla pärla till häst.  Han följde mig till bingen och stod länge och kelade med mig och pussade min kind sådär som bara han kan. Tänk att ett så stort och starkt djur kan vara så försiktig och mjuk och bara förmedla en känsla av harmoni och kärlek!
När jag sedan ville stapla tillbaka mot stallet så gick han intill mig så att jag fick hålla honom i mankammen som stöd. Först förstod han inte vad jag ville, men när jag smackade provade han att gå rakt fram så då berömde jag honom. Fantastiskt att ha en så go häst med rejäla vinterskor på hovarna att hålla i när det är halkigt ute.

Jag har förresten fått ordning på foderstaterna nu! Jum-Jum fick jag ta hjälp för att få ordning på medan Mulles foderstat var lätt som en plätt! Så nu kan båda äta silage och halm utan problem.
Jag måste dock köpa hem både mineral och lusern att komplettera med, men det är det värt om mina gulklimpar mår bra!

Nu orkar jag inte mer så ni får vara nöjda såhär. Ha det gott!

/Kastrullhäxan