Här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg, så alla ni som inte orkar läsa/inte tänker bry er/ tänker slänga ur er dumma kommentarer kan klicka på det lilla krysset uppe i hörnet och sluta läsa nu.

Jag har knappt fem veckor kvar till beräknad förlossning och har varit hos föräldragruppen vid tre tillfällen. Vi har pratat förlossning (och efter det kan jag erkänna att jag inte kände mig speciellt sugen på att bli förlöst), smärtlindring och sett film om förlossningen samt första tiden efter att barnet kommit.

Inne i mitt huvud är tankarna ett enda virrevarr och känslorna avlöser varandra hela tiden. Som många av er redan vet så har jag ju inte berikats med graviditeten från 7e himlen och det har tagit väldigt mkt kraft att bara acceptera den situation som jag har.

De här månaderna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och det verkar inte direkt som om saker och ting kommer att bli lättare, utan istället blir jag mer och mer låst i min egen kropp och dess begränsningar.

Och jag kan ärligt säga att det finns tusen saker som jag vill, men jag orkar faktiskt inte.
Jag vill gärna finnas där för andra och ja, ni vet... Men jag kan inte, just nu räcker jag inte till!
I fortsättningen tänker jag ställa frågan en, MAX 2 ggr och om jag inte fått något vettigt svar då då kommer jag helt enkelt bara att köra mitt eget race och så får ni bli sura.

Jag kan ge er några enkla tips:

Om känslan säger: "Jag vill men jag kan/hinner inte" då är svaret nej.
Om känslan säger: "Åh vad skoj. Det passar rätt bra i min kalender" då är svaret ja.
Om känslan säger: "Njae... Är det verkligen något jag vill göra?" så är svaret troligen nej.

Just nu fixar jag inte några "Njae... Vi får se." eller "Jag vet inte om jag kan/hinner". (I det sistnämnda fallet, kolla upp saken och återkom snarast).
Jag har, hör och häpna, faktiskt ett eget liv att styra upp. Ni får gärna vara en del av det men börja inte krångla för det klarar jag inte att hantera just nu.

Jag har bitit ihop. Det känns som om jag bitit ihop i snart sex månader eller nåt. Och nu börjar jag fundera på varför. Mitt liv är inte perfekt, det har aldrig varit det och troligen kommer det aldrig någonsin bli fläckfritt även om alla dagar inte känns kolsvarta och bortkastade.
Biter jag ihop för min egen skull, eller för andras?
Det är mitt liv, och det vill jag gärna vara kapten över i första hand!

/Kastrullhäxan  

 

Emily

8 maj 2012 12:21

Jag kan bara säga,you go girl!

http://www.gandalf268.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...