Vet ni???

Jag har alldeles för mkt "vänner" på min Facebook. Egentligen är det inget fel med det (det är därför jag inte rensat i vänlistan) men det finns några enstaka personer som jag under en tid vägt fram och tillbaka om jag verkligen har någon glädje av som "vän".
Det har mest handlat om onödiga kommentarer bland mina bilder. Saker som inte ens den mest korkade behöver få läsa...
Idag fick jag nog. Det var en kommentar, som visserligen snabbt raderades bort av personen själv i fråga och byttes mot en annan kommentar. Men jag hade redan sett den första kommentaren och eftersom den här personen under en tid legat precis på kanten för vad jag tolerarar och accepterar så försvann även den nya kommentaren i fråga och personen togs bort från min vänlista.
Vi umgås inte, har inget utbyte av varann osv osv... Så nej, jag tar inte skit över internet heller då.

Ni får gärna tycka att jag är dum och egoistisk. Det känns som om jag funnits för andra hela livet, men nu är jag tvärfull med gravidhormoner och istället för att sitta här hemma och koka så tar jag bort kommentarerna och låtsas som om det regnar istället.

Jag kan säga att jag inte under hela mitt liv mött så många idioter som jag tycker mig möta nu under graviditeten. Det är säkert färgat av hormonerna som sprutar ur öronen på mig, men så är mitt liv just nu. Jag kan inte göra så mkt åt det, utan får försöka acceptera läget och leva med det.

För övrigt kan jag upplysa om att den lill* är fullt aktiv där inne och jag är galet sugen på apelsiner.
Jag såg på ett program igår innan jag somnade (=jag såg inte hela programmet) men där var det någon kvinna som pratade om att barnet känner smak via fostervattnet när det är 7 månader inne i livmodern.
Det hade utförts studier där en del gravida kvinnor fått äta anis (en krydda som har en smak som påminner om lakrits) under graviditeten och när barnen var födda hade man provat att ge dem mat med liknande smak.
De barn, vars mödrar ätit anis under graviditeten visade ingen större reaktion alls utan åt som vanligt. De övriga barnen hade uppvisat beteenden som kan översättas med "BLÄ!".
Så mitt barn kommer att gilla glass, choklad och en massa frukt när det kommer ut! 

 
/Kastrullhäxan  

Här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg, så alla ni som inte orkar läsa/inte tänker bry er/ tänker slänga ur er dumma kommentarer kan klicka på det lilla krysset uppe i hörnet och sluta läsa nu.

Jag har knappt fem veckor kvar till beräknad förlossning och har varit hos föräldragruppen vid tre tillfällen. Vi har pratat förlossning (och efter det kan jag erkänna att jag inte kände mig speciellt sugen på att bli förlöst), smärtlindring och sett film om förlossningen samt första tiden efter att barnet kommit.

Inne i mitt huvud är tankarna ett enda virrevarr och känslorna avlöser varandra hela tiden. Som många av er redan vet så har jag ju inte berikats med graviditeten från 7e himlen och det har tagit väldigt mkt kraft att bara acceptera den situation som jag har.

De här månaderna har nog varit de längsta i hela mitt liv, och det verkar inte direkt som om saker och ting kommer att bli lättare, utan istället blir jag mer och mer låst i min egen kropp och dess begränsningar.

Och jag kan ärligt säga att det finns tusen saker som jag vill, men jag orkar faktiskt inte.
Jag vill gärna finnas där för andra och ja, ni vet... Men jag kan inte, just nu räcker jag inte till!
I fortsättningen tänker jag ställa frågan en, MAX 2 ggr och om jag inte fått något vettigt svar då då kommer jag helt enkelt bara att köra mitt eget race och så får ni bli sura.

Jag kan ge er några enkla tips:

Om känslan säger: "Jag vill men jag kan/hinner inte" då är svaret nej.
Om känslan säger: "Åh vad skoj. Det passar rätt bra i min kalender" då är svaret ja.
Om känslan säger: "Njae... Är det verkligen något jag vill göra?" så är svaret troligen nej.

Just nu fixar jag inte några "Njae... Vi får se." eller "Jag vet inte om jag kan/hinner". (I det sistnämnda fallet, kolla upp saken och återkom snarast).
Jag har, hör och häpna, faktiskt ett eget liv att styra upp. Ni får gärna vara en del av det men börja inte krångla för det klarar jag inte att hantera just nu.

Jag har bitit ihop. Det känns som om jag bitit ihop i snart sex månader eller nåt. Och nu börjar jag fundera på varför. Mitt liv är inte perfekt, det har aldrig varit det och troligen kommer det aldrig någonsin bli fläckfritt även om alla dagar inte känns kolsvarta och bortkastade.
Biter jag ihop för min egen skull, eller för andras?
Det är mitt liv, och det vill jag gärna vara kapten över i första hand!

/Kastrullhäxan