Igår var det besök hs BVC igen.
Julie är inte längre nöjd med att sitta mage mot mage eller bara ligga i vagnen. Hon vill att man håller henne så att hon kan se världens runt omkring och smila åt alla som går förbi. Otroligt glad tjej det där!  

Jag passade på att fråga om Julies hemangiom igen (smultronmärket) då det växer och nu har blivit så stort att skölden på nappen tar i när hon snuttar på den. Det är inte mycket och än så länge verkar Julie inte alls ha några problem av det. Men jag ville ändå veta om det finns någon hum om hur mycket större det kommer bli.

Och ja... Såhär i efterhand kan jag klia mig i huvudet. Först lät det som om det var en remiss skickad för att märket skulle kontrolleras. Jag blev helt ställd, för tidigare besök har de sagt att märket är helt ofarligt och kommer försvinna av sig själva och blablabla. Så jag förstod inte riktigt varför en remiss plötsligt skulle vara skickad ang detta. Efter en koll i journalen så visade det sig att det inte alls var någon remiss skickad!

Jag berättade i alla fall om problemet som kan komma att uppstå med nappen om märket blir större och förslaget var då att jag skulle vrida på nappen lite grann.
Bra förslag -OM ALLA NAPPAR HADE SETT UT SOM NÄR JAG VAR LITEN (alltså helt runt munstycke).
Nu är det ju bara det att Julie accepterar EN sorts napp -med platt mundel. Lite svårt att ställa den på tvären i munnen på henne kanske...

Sköterskan frågade mig då om det var bekymmer med dinappen (alltså den som sitter på flaskan) och det är det ju tack och lov inte. Då förslog hon att jag skulle ge Julie den att snutta på!
Huruvida det var ett skämt eller inte vet jag inte, men jag känner bara hur förtroendet bara sjunker.
Seriöst, när man köper dinapparna så står det klart och tydligt på förpackningen att de INTE får användas som tröstnappar! Dels är de ju alldeles för mjuka och kan fastna i barnets mun (om de inte sitter fast på flaskan), dels är det ju hål i napparna vilket gör att barnet drar i sig luft om det inte finns mat som rinner genom hålet.

 

I övrigt är Julie mest en jätteglad tjej. Hon ler från morgon till kväll och varje gång hon delar istt leende med oss vuxna så rusar lyckokänslan genom kroppen.
Jag var till stallet igår och Julie fick vara med sin farmor. Innan jag åkte log Julie oavbrutet mot mig och när jag kom hem var et en trött Julie som satt i sin farmors famn, men jag såg hur hon sökte mig med blicken när hon hörde min röst.

/Kastrullmorsan