Jag måste säga att jag beundrar alla ensamstående föräldrar!

Och jag undrar var alla får tillräckligt med tålamod ifrån?!
I morse hade Julie bråttom iväg till förskolan. Jag fick nästan klä henne i farten för att hinna med.
Att lämna henne där är inga problem. Hon ger mig en kram samtidigt som jag tar av henne ytterkläderna och sedan sticker hon iväg som en avlöning in i lekrummet. När jg hängt ifrån mig hennes ytterkläder på hennes krok så får jag en kort vinkning innan jag går.
Och hon får massor av beröm av personalen. Hon är duktig och har anpassat sig bra till deras rutiner trots att hon inte gått där så länge. Hon har börjat få kompisar och en flicka har utsett sig själv till Julies "extra-mamma" och hjälper Julie med allt från att ta av sig skorna till att hålla ett extra öga på henne när de leker.
Julie verkar också rätt nöjd med den uppgörelsen, och om hon är nöjd -då är jag också nöjd!

Men sedan vi kom hem har hon varit. Ja, jag ska inte säga trilsk eller dum, för det är hon inte. Men hon har varit krävande. Jag har varit tvungen att ha fokus på henne HELA tiden och när jag, för fem sekunder, släppte henne med blicken så lyckades hon pilla upp ett skåp och få ut en glasburk... Resten kan ni nog lista ut.
Som tur var så hann jag lyfta bort henne innan hon själv blev inblandad i högen av krossat glas, men hon blev hemskt upprörd över att hennes nyfunna skatt åkte ner i soppåsen.

Det har varit flera såna här små saker hela kvällen och efter att jag blivit arg på henne på riktigt så blev hon väldigt uppriven och grät. Jag tog då ett djupt andetag, plockade upp henne och omfamnade henne och efter någon minut slappnade hon av och lugnade sig.

Även om jag älskar henne av hela mitt hjärta, så pass att det gör ont för att all kärlek inte riktigt ryms där inne, så har jag också en gräns för vad jag orkar med.
Att en otroligt tung vecka på jobbet dessutom lyckades krocka med en av sambons skåneveckor gör det inte direkt bättre.

I ärlighetens namn är jag så trött att ögonen snart går i kors. Jag behöver duscha ikväll, men jag orkar knappt lyfta händerna för att skriva det här inlägget.

Jag vet att jag har en otrolig tur som har en så härlig jänta som Julie är. Hon är glad, skiner som en liten sol och sprider glädje. Hon sover duktigt om nätterna, är inga problem att natta och äter det mesta som serveras.
Hon är frisk och kry och pigg.
Ämdå har jag, stundvis, svårt att känna att jag lever upp till mina egna förväntningar jämtemot henne.
Jag vill ju vara världens bästa mamma, pedagogisk, tålmodig och så där lagom sträng.
Jag vet att den mamman inte finns i verkligheten, ingen är perfekt. Jag vet också att det här är mitt första barn och jag har lika mycket att lära av henne som hon har av mig.
Men det är svårt. Det är jättesvårt, framförallt när man är trött av andra anledningar.

Nu sover hon i alla fall och jag ska försöka masa mig in i badrummet, över badkarskanten och vrida på vattnet så att jag har en chans att bli något renare än vad jag är just nu.

Over and out.
/Kastrullhäxan