Idag är det 20 dagar sedan jag lämnade av min älskade häst hos min syster.
Det var en kylig men solig dag och jag tror inte att Jum-Jum riktigt förstod vad som hände egentligen.

Istället för att komma till en tävlingsplats fick han komma in i stallet, byta täcke och sedan gå ut i en hage i snön.

Jag plockade in hans grejer i stallet, packade hans höpåsar och gick sedan ut för att krama om honom och säga hej då.

   
Han kom fram till mig och fick några godisar, men jag tror inte att han riktigt förstod.
Min fina gula kompis som jag gjort så mkt tillsammans med. Varken han eller jag trodde väl att något skulle kunna skilja oss åt.
Men så blev det, och när vi åkte därifrån med den tomma hästtransporten efter bilen lyfte Jumme på huvudet och tittade efter oss när vi åkte. Och då brast det inombords.
Min fina häst. Min älskade fina underbara bästa kompis. Det gjorde så fruktansvärt ont!

Nu är det 20 dagar sedan jag lämnade honom där. Han har hunnit byta stall, spränga grinden i en hage, trassa in hoven i ett hönät och varit lös på stallgången och ätit upp de andra hästarnas morgonfoder en natt.
Jag har hunnit vara till honom och hälsa på i två omgångar. Jag har hunnit mysa, rida och umgås med honom och jag vet att han känner igen mig.
Sist jag var nere så visslade jag på honom och då kom han i galopp genom hagen. Snön yrde runt hovarna på honom och pannluggen kom på sned -precis som den brukar när han springer.

Han gnäggar när han ser mig och är sig lik i många avseenden. Mat är viktigast, sen kommer kompisar och han är superpigg nu när snön och vintern kommit på riktigt.
I ridningen är han fortfarande bäst och stundtals får jag honom riktigt fin helt på egen hand, utan instruktör. Me allra mest är han den stora mysige kille som han alltid har varit.

 

När jag ridit honom i ridhuset har jag suttit av och gått med honom. Första gången trodde jag att han skulle lägga sig och rulla, eller börja springa runt och busa. Men han gick troget efter mig, hack i häl och inväntade instruktioner.
Sist hade jag tom dörren öppen, men han valde att gå efter mig och vara med mig.
Åh vad jag saknar honom!
       

Men nu, såhär 20 dagar efter att vi lämnade honom, känns det ändå som om jag gjort rätt.
För nu har jag fått lite sinnesro inombords, jag känner mig lugnare och hjärnan går inte längre på högvarv.
Jag har fortfarande lång väg att gå, både vad gäller min depression och livet i stort, men just nu behöver jag den här pausen.

Jag vet att det till viss del innebär att mina drömmar inte besannas just nu. Min syster håller förvisso igång Jum-Jum åt mig, men om jag och Jum-Jum, TILLSAMMANS, kommer vara så finslipade att vi fixar ett SM vet jag inte.
Men jag får ta en dag i taget. Först ska jag se om det finns möjlighet att kvala in/bli uttagen att få åka och därefter får jag ta beslut om huruvida vi är redo. Jag rider honom ju emellanåt och som sagt, han känns grymt fin och det märks att han och jag verkligen är "VI", eller "Team Jum-Jum". Om han är handsen så är jag handen som ska passa däri och just nu gör jag det.

Jag önskar att det varit annorlunda, men det är inte det och istället får jag lov att acceptera att det måste vara såhär ett tag nu.
Om det är meningen att det ska vara vi tillsammans, så kommer det att bli så och fram till dess får jag försöka jobba med mitt liv och min situation så att jag är bra förberedd när den dagen är här.    

Bilder på hur han bor just nu.

/Kastrullhäxan