Så kom den, trots hot om jordens undergång och förkylningar, julafton 2012.

Jag har faktiskt inte känt mig så stressad i år. Inte förrän på själva julafton i alla fall.
Vi valde att vara hemma och svärmor har hjälpt oss en del med maten. Julskinkan griljerade jag igår och då passade jag också på att svänga ihop en Janssons frestelse. Den blev inte alls så bra som förra året, men en Jansson blev det i alla fall.

Syrran anlände med barnen i morse och sedan dess har det varit full ös. Först tyckte syrran att pojkarna inte alls behövde spela TV-spel, men när hon upptäckte att man måste aktivera sig för att få spelet att fungera så slutade med att hon själv stod där och försökte spela medan barnen försökte få henne att sluta så att de fick spela.   

Efter att vi ätit mat och tittat på Kalle så var det dags att dela ut julklappar. Jag kan lova att pojkarna var mer ivriga på att få öppna paketen och de delades ut med en farlig fart. Tänk att man själv varit sådär galet nyfiken en gång i tiden!

 
De tyckte att det var lite orättvist att Julie fick så många paket, men egentligen fick hon nog inte så många fler än dem. Om jag förstod saken rätt så hade de öppnat något paket redan igår kväll och så något i morse också.

Men när man väl sitter vid granen och ser Julies hög växa så är det klart att det ser mkt ut.
Att hon hade fått tre lådor (skolådestorlek) med Duplo + en ganska stor nalle gjorde ju att högen såg ännu större ut.

Julie däremot, var inte så intresserad av vad som fanns i paketen. Roligast var att försöka stoppa julklappspappret i munnen.

Jag, som varit intställd på att inte få några paket alls, eftersom jag fick panikköpa ett par vinterstövlar i all hast, blev förvånad när det fanns tre kuvert till mig under granen.

Och ännu mer paff blev jag när jag öppnade dem och insåg att min kära syster och min sambo gått ihop och lagt pengar åt mig så att jag kan få rida för Rickardo Reis!
Hahaha, jag tror att jag blev gladare än Julie (som inte riktigt har förstått det här med julen än).
Jag måste erkänna att jag blev lite tagen på sängen för det här var helt oväntat för mig!

Jag och sambon hade sagt att vi inte skulle köpa något åt varann utan att pengarna skulle gå till Julie. I smyg hade jag varit och köpt en parfym till sambon och Julie hade köpt två paket till honom. Inga snordyra grejer och inte alls i närheten av den summa som mina vinterstövlar + ridlektionen kostar!
Att jag dessutom fick köpa en sadel till Jumme i höstas...

Åh, förstår ni vilken fin familj jag har?!?!?!  

Och ändå är det inte den ekonomiska delen eller alla grejer jag får som gör det. Det som betyder allra mest är all stöttning och kärlek jag får!
Ibland känns det som om 2012 har varit året från helvetet, både för min egen del och för andras.
Och i vått och torrt har min sambo funnits där, stöttat, lyssnat och lugnat.

Någonstans verkar han ha en varningsklocka inbyggt. Han verkar veta precis när han ska ringa. Han kan vara på väg till Skåne med lastbilen, men lyckas ändå tajma precis när jag har det som tuffast och trots att han blir orolig så lyckas han lugna mig, stötta mig och göra mig så stark att jag orkar lite till.

En sak kan jag säga: Skulle han fria så skulle jag inte tveka en sekund. För en bättre och generösare människa finns inte. Han kanske inte är den snabbaste alla gånger, men han är precis den klippa som jag behöver i mitt liv.

Och en annan sak jag kan säga är att jag har en hel bunt med jättefina vänner! Ni ska ha ett stort tack och veta att jag många gånger skänker er en och annan varm tanke för allt fint ni gör för mig och min familj.

Jag hoppas att ni alla har haft en jättefin och trevlig jul 2012!

Många kramar från Kastrullhäxan