För det mesta är jag en stark och rakryggad tjej som in i det längsta försöker hålla hög moral och vara ärlig och schysst.
Och jag vill vara den som ställer upp, som folk vet att de kan lita på när det verkligen gäller och jag vill vara rakryggad och ärlig utan att för den skull bli överkörd.

Men ibland står jag inte emot de där negativa tankarna. Tankarna som egenltigen är så onödiga och som faktiskt inte tjänar något till.
Jag kan se någon göra framsteg inom något område och samtidigt som jag verkligen beundrar den personen och till och med glädjs åt dennes framgång så sticker det till i hjärtat på mig och så kommer tanken "Varför duger inte jag?"

Eller när jag ser mig i spegeln och tycker att jag nog, kanske, har gått ner lite till i vikt. Men så kommer jag inte i de där byxorna, eller tröjan fortfarande inte når nedanför kanten på hänget på magen. Då kommer också de där eländiga, dumma tankarna: "Varför klarar jag inte av det?"

Jag är så hård mot mig själv, klandrar mig själv och analyserar sönder saker och ting tills det inte finns logik alls i det och jag kan bli tokig.

Jag är inte ett dugg rättvis mot mig själv. Jag skulle aldrig tycka att någon av mina mamma-väninnor inte har fått ner hullet tillräckligt fort, eller tycka att någon i min familj inte duger precis som de är.

Jag har satt en nivå för saker jag ska klara, sett vilka liv andra lever och vad de gör och så försöker jag också. Men grejen är att jag lever inte deras liv och har antagligen inte samma kunskap, behov och "uppoffringsmöjligheter" som de har.
Jag lever mitt liv, med mina förutsättningar och min kunskap. Jag kan jättegärna ha ett högt mål uppsatt, det är inget fel med det, men då måste jag ha mindre mål på vägen som jag vet att jag kan fixa för att hela tiden bli stärkt i mig själv och känna att jag närmar mig slutmålet.

Lite sorger och bedrövelser måste ni få läsa, men nu är det nog talat om det.

I förrgår var vi och köpte en ny bilstol till Julie.
Babyskyddet är fortfarande godkänt för hennes del, men hon börjar bli så stor nu att det är trångt om axlarna och hon vill sitta mer upprätt och se mera. Dessutom är de bakåtvända bilstolarna säkrare vid en olycka eftsom barnets nacke inte blir så påfrestat då barnet sitter mer upprätt.

Vi åkte till barnens hus. Sambon har inte läst på något alls, medan jag råkat surfa runt lite på nätet och kollat vad andra tycker.
Jag hade redan fastnat för en Axkid och sambon litar på mig.
Inne på barnens hus fick vi hjälp av en jättetrevlig dam som på en gång erkände att Axkid inte var den stol som hon brukade demonstrera och att de sålde väldigt få av de stolarna. De flesta köper visst Britax Hi-way av dem och just nu har de också en kampanj med lägre pris på just de stolen.
Vi funderade lite, klämde, kände och lät Julie provsitta och plötsligt kände jag mig väldigt delad. Jag hade varit så inställd på en Axkid, men blev fundersam då butiken rekommenderade Britax och den samtidigt var billigare.
Sambon sa att jag fick välja, men som vanligt behövde vi resonera med varann (hade han inte börjat prata med mig så hade vi väl fortfarande stått där i butiken och funderat tror jag!) och kom fram till att vi i slutänden antagligen skulle vara med nöjda med Axkid.

Stolen från Axkid är liiiiite längre än Britax =hon kan ha den längre. Den är dessutom godkänd att ha både bakåtvänd och framåtvänd så hon kan ha den till 5-6års ålder ungefär. (Barnens hus rekommenderade den dock inte framåtvänd).

Dessutom åker nackstödet ner på Axkid när man drar åt bältet, något som verkligen gick hem hos mig!
Sambon tyckte bäst om Axkid för att den var mer uppbyggd kring barnet än vad Britax var.

Så numera åker Julie i en Axkid -givetvis bakåtvänd! Och hon är SÅ NÖJD och sitter och njuter av utsikten hon helt plötsligt fått del av!
 
Och den duger till och med att sova i!

 
Måste också visa denna fina bild på amaryllisen som jag fick av grannen. Den har stått hör över jul och blommat så fint oc jag har försökt fixa fina bilder. Kanske inte de mest genomarbetade bilderna i världen, men jag själv är rätt nöjd i alla fall.
Jag får för övrigt bättre bilder med telefonen än med kameran nu för tiden. Jag vet inte alls vad jag ska göra med mina stackars kameror längre...

Till sist ska ni få njuta av en bild på en liten glad tjej:  

/Kastrullhäxan