Jag vet inte riktigt vad ni vill läsa och ibland känner jag inte för att enbart dela med mig av gnällinlägg.

I morgon har jag burit mitt barn i hela 33 veckor och det känns verkligen på kan jag meddela!
När jg var yngre så sa jag att jag inte skulle ha några barn alls och om någon hade upplyst mig om att jag skulle må som jag har gjort under min graviditet så är nog risken stor att jag faktiskt avstått från att skaffa barn.

(Min syster skulle ha ett helt fotbollslag, men nöjde sig med två barn så nog kan säker och ting förändras!)

Jag har ju valt att vara lite tyst angående min graviditet ett tag. Jag tog beslutet att göra så efter att jag fått lite, som jag uppfattade det, tråkiga kommentarer på min Facebook. Det tråkigaste av alltihop var att jag besökte barnmorskan efteråt och hade ett blodtryck på 140/100. INTE bra kan jag säga och min barnmorska ville faktiskt ge mig FB-förbud. Kommer undertrycket upp på 105 eller mer så blir jag insatt på medicin igen.  

Vi har börjat gå på Föräldragrupp. Trevligt är det faktiskt, men efter att ha pratat om förlossning och smärtstillande så är jag ännu räddare än vad jag var innan. Min förhoppning är att jag gör som mamma och föder ganska snabbt!

I tisdags var vi på ultraljud igen, en tillväxtkontroll. En del har undrat varför. Jo, för att jag haft en besvärlig graviditet, och då inte enbart med saker som andra kunnat se (att jag haltar tex). Jag har tex haft väldigt bekymmer med mitt blodtryck. Jag har själv känt mig hur kry som helst gällande den biten, men i ärlighetens namn kan jag avslöja att jag haft ett blodtryck på 160/125. Och hur tror ni att bebis mår inne i min mage då?

Nu såg allt bara bra ut. Bebis rörde lite på sig därinne, fast det börjar bli trångt, det fanns gott om fostervatten och bebis vikt ligger på drygt 2 kg. Allt är PRECIS som det ska vara och det var jätteskönt att åka hem med de orden i handväskan! 

Numera sitter alla kläder åt. Jag är lite orolig om jag verkligen kommer klara mig med kläder fram till förlossningen! Det är inte många centrimetrar till innan det blir kris kan jag säga!

När jag sitter ner i soffan och lutar mig fram, tex för att nå tv-dosan på bordet, så får jag hela magen i knät.

Ni som aldrig varit gravida kan placera en fotboll under tröjan och göra samma rörelse så får ni se. Ni får tänka er att bollen dessutom väger några kilo och om ni klämmer ihop er så att bollen faktiskt flyttar sig högre upp under tröjan så ska ni veta att den kommer sparka rätt bra på er i irritation! Bebis inne i min mage kan ju inte glida in under revbenen liksom...

Jag har gått upp sammanlagt 6 kg sedan inskrivningen och vill kämpa för att inte gå upp så mkt mer. Men med svullna ben och fötter som gör ont, foglossningar och svårt att andras efter en raskare (haha, vad man nu kan kalla för raskt med den här magen i vädret!) promenad till garaget så känns det tufft.

Jag får hoppas att det blir en fin sommar så att jag kan vara ute och promenera med barnet och vagnen när bebi väl är född.

Namn har vi diskuterat en del och jag tror att vi lyckats enas nu.

Vi vet ju fortfarande inte könet (vi sa att vi inte vill veta) men jag kan avslöja att "Göte" är nog ett namn som blir kvar om det är en pojke som kommer ut. Det kommer dock inte vara tilltalsnamnet då jag hela tiden velat ha J som begynnelsebokstav i tilltalsnamnet. Jag har också velat ha ett namn från var sida av släkten och det verkar vi också ha enats om.
Sen får vi väl se om namnen som vi funderat på verkligen passar på barnet när det väl är ute! Vår Göte kanske visar sig vara en Sofia! Sånt vet man först efteråt!

I övrigt tänker jag faktiskt inte säga så mkt mer om namnen utan vill hålla det lite hemligt sådär.

Ha det fint!
/Kastrullhäxan