Så sa de på nyheterna för några veckor sedan och jag kan nog antagligen bara tala utifrån min egen erfarenhet, men är det så konstigt???

Jag var ju på sjukhuset en vecka med Julie eftersom hon blev sjuk. Jag kämpade på med den där förbaskade amningen, ringde på personal som både försökte hjälpa och kom med olika förslag (som många gånger sa emot sig själva) och grät över att jag inte fick det att fungera.
Inte nog med att Julie inte fick i sig tillräckligt (vilket de sa berodde på att jag hade för lite mjölk, men det tror jag knappast på!), det gjorde dessutom förbaskat ont eftersom Julie inte hade rätt teknik.
Nu fick jag ganska tidigt en amningsnapp att sätta över bröstvårtan och det hjälpte mot själva bitandet (ni kan ju själva föreställa er hur mysigt amningsstunden är när man hela tiden blir illagjord och därför sitter och spänner sig) men det gjorde det ju ännu svårare för Julie att få i sig något så hon var så kraftlös.

Julie var knappt en vecka gammal när jag tillslut valde att gå över på flaska. Jag pumpade ett tag, men det sinade ganska omgående och tillslut var det inte mödan värt längre.
De absolut flesta har varit positiva och stöttat mig i det här beslutet. Sagt att det är jag som känner Julie bäst och att det finns massor med barn som växt upp på ersättning som är fullt normala idag.
(Sen finns det någon enstaka som tyckt att jag gjort fel)

Jag själv har tampats med det här beslutet och varit ledsen över att jag inte fick amningen att fungera. Jag har några gånger försökt lägga till Julie igen och hon har tagit bröstet, men ganska omgående släppt igen. Och det är ju klart, det har ju sinat och efter några tag så kommer ju ingenting längre...
När jag tagit upp detta i vården har jag blivit tillsagd att det tyvärr är så att det sinar av ganska fort om man inte ammar och att jag inte ska vara ledsen.

Igår var jag inne på en fd klasskompis blogg. Hon skriver väldigt intressanta inlägg om livet i stort och smått och mycket handlar om vardagen med hennes barn.
Där hade hon skrivit om amning, att det inte är så förbaskat enkelt och att hon kämpat också.
Hon skrev om ett preparat som heter Syntocinon.
Jag googlade det och vad ska man säga??? I Gävleborg kanske det inte finns? Det är ALDRIG någon som sagt det till mig i alla fall...
Kanske skulle fler kvinnor i Gävleborg amma om man fick största möjliga chans till en bra start?
 

Idag ser jag bara fördelar med att ge flaska. Jag mådde så dåligt över att amningen att jag antagligen hade gått under om jag försökt fortsätta så som jag gjorde. Att ge flaska var vändningen för oss.

Men man måste själv känna vad som känns mest ok. Vill man verkligen amma och mår bra av det så ska man naturligtvis göra det. Men om man hela tiden sliter sig fördärvad, mår dåligt och ammar för att man tror att samhället tycker att man ska göra det så ska man nog stanna till och fundera lite över vad man själv vill.

Idag är det läääänge sensom Julie fick bröstmjölk sista gången och hon växer och frodas precis som vilket barn som helst som ammas.
 
Nackdelen är att jag måste släpa med mig ersättning (endera färdigblandad om jag kan värma i mico någonstans eller varmvatten i termos + pulver.) Jag kan inte "bara" vika upp tröjan och stoppa tutten i munnen på henne.
Lika på nätterna när hon vaknar. Många kvinnor har berättat hur de legat och ammat halvsovande.
För min del är det bara att kliva ur sängen och värma åt henne -oavsett tid på dygnet.

/Kastrullhäxan  

Ännu en ny dag och än så länge sover sambon då han kom hem från Skåne i morse.

Igår fick Jum-Jum vila. Jag spenderade några timmar i stallet men var inte alls upplagd för att rida. Dessutom tyckte jag att Jum-Jum förtjänade en vilodag efter helgens tävlingar.

I lördags var det dressyr och C ställde upp i LC1 med honom. Det dåg något segt, men ändå trevligt ut. Jum-Jum gjorde det han blev bedd att göra (dock inte ett dugg mer) och tillsammans skrapade de ihop 67,04% och blev klassvinnare.

Jag ställde upp i LB1 och fick inte galopperna att fungera så bra. Övriga programmet blev däremot riktigt bra för oss och vi fick ihop 62,02%. Med tanke på att jag inte ridit två hela månader sedan förlossningen, och att sista gången jag red innan Julie föddes var i mars, så är det riktigt bra.

7st 8or hade vi dock i protokollet och det är ju ruskigt bra! Jättesynd på galopperna, men det är bara att träna, träna och träna. När vi väl får ordning på galoppen så är den numera riktigt bärig och fin.

   
Bilder från träningen sist.
Jag har för länge sedan konstaterat att Jum-Jum förändrats på många sätt. Samtidigt är han den där godhjärtade och chariga kamraten som han alltid varit.

I söndags var det hoppning. Föratt göra det hela till en kort historia så fick vi 4 fel i 50 och 16 fel i 60.
Feg som jag är vågar jag inte stödja Jum-Jum och då blir det lite knas.
Så jag tror att jag lägger det där med hoppning lite på hyllan ett tag. Vi får börja om från början. ta en dag och ett steg i taget och klättra på karriärsstegan därifrån.

I måndags var C snäll och tog honom åt mig. Hon valde att skritta ut en sväng barbacka för att han skulle få röra på sig, men ändå inte gå någon hårdare sväng efter tävlingarna i helgen.
De hann precis över 76an när två bilar kollerade alldeles bakom svansen på Jum-Jum. Sån änglavakt! Hade de kommit några sekunder senare så är risken överhängande att bilarna kört på dem.
Jum-Jum är dessutom så cool att först när C hoppar högt av skräck uppepå hans rygg så stannar han och vänder på huvudet och tittar precis som om "Vad då? Var det något farligt?"
Det är min kille det!  
När jag fick reda på allt detta (eftersom jag inte var där) så blev jag så glad att jag gjort alla tokiga saker med honom och att han har blivit så trygg med att allt inte alltid är precis som vanligt.

/Kastrulhäxan