Nu har jag varit lite smått inaktiv här igen, men äntligen får ni ett nytt inlägg att läsa.
Denna vecka har känts lite hektiskt, fast jag vet egentligen inte riktigt varför.

I måndags bröt jag ihop en stund över min lilla häst.
Jag har inte tid med honom och för en stund kände jag att jag inte räckte till.
För er som inte vet kan jag berätta att det hänt lite saker som gör att Jumme inte kunnat få den aktivitet som han behöver. Det i samband med att det faktiskt var vinter här några dagar fick honom att bete sig rätt illa och bland annat skicka av folk.
Hur som helst, jag skrev ett inlägg på Facebook och frågade andra som sålt hur de resonerat efteråt och om de ångrat sig.
Det var en blandad kompott, men i slutänden fick sambon lägga sitt ord i ämnet och då sa han:
"Jag tycker inte att du ska ge upp Jumme.
Du tjatade om att få köpa den där hästen och nu är han din.
Du kommer ångra dig resten av ditt liv för du får aldrig tillbaka honom.
En sån häst får man bara en gång i livet."

Och därmed blev det bestämt att han blir kvar.
Och antagligen var det så att jag behövde få lätta på alla känslor ett tag.
Mitt i all sorg hittade jag ett mail i min e-postlåda där det stod att min och Jummes ansökan om prestationsmedalj bevilats och att jag kunde få vår medalj postad till lokalföreningen eller direkt hem till mig.
Först tänkte jag att det hade varit jätteroligt att få den skickad till föreningen och sedan få motta den på årsmötet, men sen kunde jag faktiskt inte hålla mig! Så den kom hem i min postlåda häromdagen.

Och jag är såklart sjukt stolt över min lilla gula traktor.
Det är helt otrlogt vilken utvecklig vi har gjort tillsammans och det är minst lika otroligt att han ställer upp på alla mina upptåg och hyss.
Kanske inte alltid så överdrivet positivt, men ändå... Ber jag honom så ställer han upp!

Och all den kärlek och energi som han skänker mig! Det är faktiskt obeskrivligt.

 
Från detta...

 
Till detta!

Idag har vi varit till kliniken och tittat på Jummes tänder. Eller i munhålan rättare sagt.

Framtänderna var fortfarande sneda, men veterinären sa att det inte spelar så stor roll för de använder dem enbart att bita av gräset på sommaren. Och Jumme behöver inte ha så där överdrivet mkt gräs.
Skämt åsido. Men det är verkligen ingen panik med tänderna framtill.
Jag har dock bytt saltsten så nu blir det förhoppningsvis mindre slitage på tänderna.

Längre in i munhålan fanns det en bettrelaterad skada. Skapligt färsk dessutom.
Trist, men sant.
Vi pratade lite betsling och jag tycker själv att jag har rätt bra koll och tror inte att det är bettet i sig som är problemet, men jag ska för säkerhets skull, dra på ett par bettskivor på det delade bettet.
Jag kan inte gå ner en storlek för då tryck det in mungiporna istället, så förhoppningsvis kan bettplattor hjälpa lite grann.

Längst in fanns det lite hakar som åtgärdades och som ska kollas upp till sommaren igen.
Han hade lite sår i kinden och när veterinären grejjade med hakarna råkade hon riva upp såret ännu mer så rätt som det var rann det blod ur munnen på Jumme. Stackarn.
Men jag tycker ändå att det var en bra veterinär. Hon förklarade hela tiden och bad oss vänta kvar lite i undersökningsrummet för att verkligen se att blödningen gav med sig. Hon torkade Jummes blodiga underläpp och klappade om honom.

Domen är i alla fall bettlöst 2-3 veckor så att (framförallt) den bettrelaterade skadan får läka i fred.
Hon gav dock min sambo ett undantag när han ska på P&j. Men det är också enda undantaget.

Så nu är både hackamoret och sidepullet hängt på kroken längst fram.

Och kanske, förhoppningsvis, har det som strulat kring Jumme äntligen fått en lösning.
Jag har hittat en tjej som drömmer om egen häst, men som inte kan ha egen. Hon och Jumme verkar, så här långt, gilla varann och jag hoppas på ett fortsatt samarbete.
Jumme får lägga in en stor charmoffensiv med sina bruna ögon under den stora luggen. Då har han snart stulit hela hennes hjärta också, precis som han en gång gjorde med mitt.

 
Du har tagit mig längre än vad jag någonsin kunnat drömma om Jumme.
Och för varje gång som du uppfyller en av mina drömmar så födes det sakta en ny, och du står lika lojal och modig inför nya utmaningen som för gamla.
Istället för att backa tillbaka, bli skrämd och orolig så kliver du fram, först i livet och säger: "Ta mig med!"
Tack Jumme för att du ställer upp för mig, för att du förlåter mina misstag och för att du lär mig något nytt.

Tack också till min älskade sambo, som kommer hem från jobbet, trött och eländig, men som ändå tar sig tid att lyssna och sedan hittar de där kloka orden som jag behöver höra. Tack för alla kramar, omfamningar och all tröst när det känns som mörkast.

Tack vare er orkar jag lite till. Jag älskar er!

/Kastrullhäxan