Det inträffade en sak häromdagen som skakade om våra liv, som fick känslor att komma till ytan och som oroade oss.

Under några timmars ovetskap hann jag tänka många tankar och såhär dagarna efteråt har jag hunnit tänka ännu mer.

Jag har hunnit tänka på hur jag själv kände en eftermiddag för ungefär tre år sedan, eller kanske borde jag väl kalla det för det jag inte kände.
Ensamheten jag kände, fast jag i själva verket aldrig var ensam. Orden som jag tyckte att ingen hörde fast jag sa dem om och om igen.

Känslorna som jag övermannades av hela tiden och som jag upplevde att jag hela tiden besegrades av fast jag kämpade så hårt.

Och utvägen som jag aldrig såg, som jag inte hittade trots att jag sökte febrilt och marken som gång på gång försvann under mina fötter.

Tystnaden som uppstod när jag slutade prata, när jag slöt mig inom mig själv och kylan som infann sig när jag tillslut försökte berätta för en vän.
Jag vet inte vad hon trodde, kanske att jag sökte uppmärksamhet, men jag glömmer aldrig blicken jag fick av henne och hur bråttom hon fick ut ur bilen som vi satt i.

Idag befinner jag mig på andra sidan, jag mår, äntligen, bättre.

Jag förstår att de tankar som farit i mitt huvud sista dagarna är av både ondo och godo.
Onda av det skäl att de drar ner mig i djupet igen, de gör ont och smärtar mig så.
Goda för att de får mig att inse hur stark jag ändå var där i mörkret när jag famlade runt efter något att hålla mig fast vid och för att jag vet att jag klarat att gå vidare och se på livet på ett annat sätt.

Ibland behöver vi ett uppvaknande för att förstå att vi bör vara tacksamma och inte ta saker för givna.

I kväll tänder jag ett ljus för någon som behöver styrka i sitt liv igen.
Du vet vem du är, och du ska veta att VI, hela min familj, finns för dig.

/Kastrullhäxan