I torsdags morse anlände min mamma hit till Gävle för att  umgås lite grann med oss, och framförallt för att få träffa Julie.
Hon kom tidigt på morgonen och satt och pillade på datorn när jag och Julie vaknade.
Jag trodde att Julie skulle vara lite blyg, men det tog bara några ynka minuter innan hon log åt sin mormor.
Och dagarna har rullat på. Brorsan anlände fredag morgon och sov några timmar innan vi väckte honom för att få i honom lite tacos. På fredagkvällen dök syrran upp med sina barn några timmar och Julie hade fullt upp med att hålla reda på både leksaker, kusiner, morbror, moster och mormor samtidigt!

På lördagen hade jag styrelsemöte med DGFF här hemma och det tog många timmar, men trevligt var det!   Innan gästerna gick visade Julie att hon kan så många saker, vinka, klappa händerna, rida på sin häst och mycket mera. Jag tror att hon charmade alla! (som vanligt!)

På lördagkvällen var brorsan ute och svirade på stan och ramlade in här vid tre på morgonen. Han var lite rund under fötterna och minns inte riktigt hur han hittade från busshållsplatsen hem till oss. Men han vaknade i alla fall här, välbehållen, och det är ju det viktigaste!

Söndagen började med att jag och sambon åkte till stallet i Järvsta och skurade ur Jummes gamla box. Så nu har jag bara höbingen kvar att hämta, men sambon tycker att underlaget är för dåligt än så länge. (Han tycker en hel massa saker, men det är MIN binge så jag bestämmer!)
Väl hemma deklarerade jag att jag var otroligt hungrig och efter att vi skurat av oss själva lite grann så kom vi iväg mot Valbo och restaurangen på IKEA. Jag fick äran att köra min brors bil, en manuellt växlad Skoda. Inget fel med det, men jag har kört automat väldigt länge så jag var tvungen att tänka lite vid varje start och stopp så att det inte skulle bli tokigt.
Att brorsan dessutom är rätt så mkt längre än mig gjorde att jag upplevde att jag satt på golvet i baksätet och körde, men efter att ha hittat några olika spakar på sätet så fick jag till inställningarna bättre.
 
Jag bjuder på en bild med tre generationer. Inte bästa bilden, men här är vi i alla fall.

Idag åkte vi till stallet och jag spände Jumme för rockarden och körde iväg. Han gjorde som jag bad honom, men överdrev inte direkt tempot.
Vi travade på och hade en trevlig tur och på vägen hem tog vi en kort sträcka i galopp, men jag yckte att underlaget var ite väl hårt så det blev ingen längre sträcka eller högre tempo.
Så åg jag att tåget kom, men jag vet att Jumme inte bryr sig om tåget så jag travade vidare och Jumme slängde bara ett öga på tåget men la inte mer energi på det än så.
Men, nu när snön smält bort och vattennivån står högt så har det tinat fram en stor vägtrumma under vägen och det forsar vatten igenom. Jumme började tveka och drog sig mot dikeskanten så jag höll emot och försökte få honom att gå fram ändå, men kände att jag ville h ain mor ur vagnen om det nu skulle braka iväg ner i diket (vältningsrisk med vagnen) och ropade åt min mamma (tåget dundrade fortfarande förbi) att hoppa ur och ta Jumme vid huvudlaget. Min mamma hör inte vad jag säger, utan tar istället tag i den vänstra tömmen så jag bara skriker "SLÄPP SLÄPP SLÄPP!!!!" och när hon släppte så stannade också Jumme och jag lyckades stå still så pass att mamma hann ur vagnen och kunde ta honom i huvudlaget. I samma sekund som mamma kom fram till honom så blev han hur lugn och fin som helst. Hon ledde honom någon meter framåt så att ekipaget inte stod halvvägs ner i diket och då såg jag att Jumme trampat sig.
   

När jag kör har jag ALLTID skydd i bak om något skulle hända. Jag har inbillat mig att det kan skydda honom om han skulle råka trassla in benen i tömmarna.
Fram är jag inte lika noga med att ta på honom skydd, men de sista gångerna ha rjag ändå gjort det "bara för att". Och idag är jag så tacksam för det! Det var nämligen fram han trampade sig och ni ser ju hur tilltygade skydden är. Visst, det är mjuka skydd som inte tål lika mkt som de med plastkåpor, men jag vill inte tänka på hur Jummes ben sett ut om jag inte valt att ta skydden idag!

Vi körde sen hem och det skötte han med glans. Lugnt och fint och vi hade en trevlig tur.
Mamma sa att hon inte ens hade blivit rädd när allt det där hände.
Jag kan säga att det enda jag tänkte på var att inte köra i diket. Det var visserligen inte så djupt, så vi hade kanske inte vält med en gång, men det är långt ifrån säkert att köra häst och vagn nere i ett dike.
Tack vare att min häst är så otroligt snäll och att han alltid, alltid stannar när man tar i honom, så klarade vi oss med enbart ett par trasiga skydd idag.
Jag kände på honom innan jag släppte honom i hagen och det kändes ingenting i benen på honom, och han var knappt varm heller.

Nu ska jag släppa datorn och gå ut i vardagsrummet och umgås med min mamma. Hon åker hem till Skellefteå i natt igen. Det känns lite vemodigt, men så här är livet. Jag är i alla fall jätteglad att mamma kom ner och hälsade på några dagar och att hon fått uppleva Julie "live" och inte enbart via telefon och facebook.
Julie har under de här dagarna också gjort flera framsteg, hon har bland annat börjat visa tendenser på att hon förstår hur man leker "Titt ut" och det känns kul att mamma fått vara en del i det.

Natti natti med er omvärlden.

/Kastrullhäxan