Jag undrar hur många som fått höra detta egentligen?

Och så må det vara många gånger. Men sanningen är också den att jag ofta har en förmåga att ta på mig för mycket.

Många gånger för att jag själv känner att vissa uppdrag passar mig, jag känner mig engagerad och glad.

Men det händer också att jag tar på mig/får saker tilldelade för att det verkar enklast så.

Vet ni hur många gånger jag fått höra att jag är nominerad till saker och ting för att jag är så ansvarsfull?!

Och det är kanske så jag är som person, förstående, stöttande och givmild,

Men jag vädjar nu till er att försöka förstå att även jag har en gräns för vad jag tål, pallar och klarar av.
Sista tiden har jag funderat över var den gränsen faktiskt går någonstans.
Jag ska inte påstå att jag varit vid den gränsen och vänt (den här gången) för det vore inte sant, men jag har verkligen funderat på hur värdefulla vissa saker i mitt liv är och om det verkligen är värt att må dåligt över (vilket jag har gjort).

Jag är trött. Trött på att försöka, försöka och försöka utan att känna att jag kommer någonstans.
Jag är trött på att vara den som alltid står tillbaka, alltid vara den som ger efter och den som förväntas, ja nästan tacka, för att jag ens får beträda fotbollsplanen när det är dags för match.

Men mest trött är jag på att det hela tiden är jag som ska visa förståelse, att jag är den som ska acceptera och respektera andra.
Men dessa personer behöver inte alls öppna sina ögon och göra detsamma för mig!

Om jag nu ställer upp nio av tio gånger, men säger nej den tionde så hoppas jag ju att folk ska ha förståelse för detta. Istället verkar folk ha blivit sura och undrar "vad tusan det tagit åt mig"(!?).

Jag vädjar till er att försöka förstå att jag har ett liv utöver det ni ser. Det livet tar också ork och energi av mig, och det är saker som jag är tvingad att hantera.

Jag är inte den som tänker sätta ner foten och säga nej åt precis allting,
Men sluta, för guds skull, med att köra över mig och sedan vägra förstå varför jag blir upprörd (och framförallt ledsen).

Tack för ordet!
/Kastrullhäxan