Jag försöker att inte tänka för mycket på SM eftersom det gör mig sjukt nervös.

Förra året deltog vi ju "bara" i bruksridningen och hade egentligen inga höga krav på oss.
Vi var debutanter med två ynka tävlingar (de som krävdes för att då kvala) i bagaget.

I år satsar vi på allroundklassen och egentligen har inte kraven ökat rent prestationsmässigt.
Jag själv åker i första hand för att vi ska ha roligt ihop, men självklart vill jag att vi ska ha en vettig chans att klara uppgiften på ett schysst sätt och vara ett föredöme -både för oss själva och för fjordhästen som ras.

I samband med att jag tänker på var vi är på väg så tänker jag på den utveckling som vi har gjort -både jag och Jum-Jum.
Det är så synnd att jag inte har film på hur han var en gång i tiden. För folk som ser oss idag tror mig nästan inte när jag berättar. Och ibland känns det overkligt för mig också.

   
De här bilderna behöver jag kanske egentligen inte visa. Många har redan sett dem.
Men det är så skönt för egen del att kunna se det här och förstå hur långt vi faktiskt kommit tillsammans.

Dels har Jumme blivit smalare och lydigare, men jag har cokså utvecklas som ryttare, som hästägare och som människa. Jag har lagt min hjärta och själ i denna häst och nu ser jag alla framsteg och tillsammans med Jumme har jag sett drömmar och mål uppfyllas.

Jag skulle tro att 90% av de som såg mig och Jumme tillsammans första åren ALDRIG skulle ha satt en enda krona på att vi en dag skulle starta SM tillsammans.
De hade nog inte heller trott att han skulle dra fyrhjulsvagn, backa i vinkel och vända på trängt utrymme.
En hel del undrade faktiskt vad jag skulle med hästen till egentligen. Och jag får erkänna att ibland undrade jag också.
När han stod i över två timmar och bara VÄGRADE kliva på transporten. När vi talade om för honom att det inte var något att diskutera så stegrade han sig och slog sönder en lampa på transporten. En transport som vi lånat.
Då grät jag och hotade honom med att han skulle få åka hem till Fjugesta igen.
Eller när han backat ut från ridbanan och vägrat gå in igen. Eller när han slitit sig när jag longerat...

Åh vad han har testat mitt tålamod. Och många tårar har jag fällt.

Ändå har jag alltid älskat honom och under all pannlugg har jag sett en häst som arbetar med huvudet och som är otroligt smart!

Och någonstans, innerst inne, har det hela tiden brunnit ett litet ljus, en gnutta hopp. Någonstans har jag förstått att när den här hästen får en uppgift så kommer han att bli ruskigt bra.

/Kastrullhäxan  

 

Jag bjuder på en gammal bild på mig själv och käraste Jum-Jum.

2009 är bilden tagen och jag var så smal!
Förhoppningsvis orkar jag fortsätta kämpa (ni ska veta att det känns tröstlöst ibland) och gå ner i vikt.

/Kastrullhäxan