Ibland tänker jag på första gången vi träffades.

När jag var så modig (eller galen kanske?) att jag tog tåget till Gävle för att träffa dig.

I Storvik fick jag byta till buss för det var strömlöst i Sandviken så tåget kunde inte åka förbi där.

Jag minns att jag åkte förbi en skylt där det stod "Gävle 25" på och då började jag fundera på om det var så genomtänkt.

Mamma visste att jag var på väg till dig, och så en kompis till mig och så hon som satt kattvakt såklart!

Jag ville inte säga något till någon annan för jag var rädd att de skulle skrämma upp mig så att jag inte vågade åka.

Men direkt när jag såg dig på stationen så kände jag att jag hade gjort rätt. Och när du kramade om mig så visste jag att det var dig jag ville ha.

Och jag var trött, jag minns att jag satt på golvet i ditt vardagsrum och du sa att jag fick sitta i soffan men jag satt bra på golvet.

Sen gick vi på bio på kvällen, jag minns inte vad filmen hette, men jag minns att det var en uppföljare av någon annan film.

Och därinne höll jag din hand, och när jag gjorde det så visste jag att du var den rätte, att jag ville stannahos dig och att du kunde läka alla de sår som jag hade inom mig.

Och jag vill att du ska veta allt det här, att jag uppskattar varje dag som jag får tillsammans med dig och de stunder som vi håller om varandra.

Jag kanske inte är den gosigaste person här i världen, men på insidan är jag så mjuk och porös och du ser verkligen igenom mig och du finns där som en stöttepelare varje gång jag behöver det.

Du lyssnar alltid när jag vill berätta något, och du har alltid en varm kram till övers när jag är ledsen eller nere.

Aldrig har du sagt ett ont ord till mig, och aldrig har du varit hårdhänt emot mig.

Jag vill att du ska förstå hur mycket jag älskar dig.

I mitt liv finns bara du och dig vill jag aldrig någonsin förlora.