Vänner...

Det är de som finns kvar hos en trots att man alldeles för sällan berättar för dem vad de faktiskt betyder.

Nallen, eller Johnny, jag vet faktiskt inte ens om du har lyckats hitta till min blogg än, eller om du ens är intresserad av att läsa det jag skriver här.

Men jag vill att du ska veta hur mkt jag uppskattar dig och allt det de har gjort för mig.

När alla andra försvann ur mitt liv, när jag själv tappade fotfästet och inte visste var jag skulle ta vägen så dök du upp och stöttade mig.

Du har varit den som funnits hos mig i vått och torrt, i medvind och motvind. 

Människor har tittat snett på dig, undrat och till och med anklagat dig för att ha baktankar med ditt umgänge med mig, men du har ändå stått där hos mig, rak och trygg som en fura. Du har aldrig vikit ifrån min sida.

 Och trots att du haft chansen att utnyttja mig i de svaga stunder jag haft här i livet så har du aldrig gjort det. Du är en av de människor som visat mig att män går att lite på, att jag är värd så mkt mer än det jag själv har trott.

Du har visat mig att jag inte alltid behöver vara stark. Du har visat att du finns där och fångar upp mig om jag behöver det.

Du har funnits för mig länge nu, genom rättegångar, flyttar, ångest, nyfunnen kärlek, separation, sorg och lycka. Du har alltid stått lika tryggt hos mig oavsett om jag sprudlat av glädje eller varit grå av sorg.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag kommer aldrig kunna ge lika mkt tillbaka som du har gett mig.

Du är hur som helst en väldigt fin person i mina ögon och du betyder väldigt mycket för mig.

Även om jag säger det alldeles för sällan så hoppas jag att du vet det.

Många kramar från din Solstråle