Alldeles nyss fick jag se en gammal status som jag skrivit på Facebook för ett år sedan.

Så här stod det:

Håll min hand
Kryp nära intill
och viska i mitt öra
Att jag är trygg

Ligg nära intill
Håll om mig
och låt mig känna
värmen från din kropp

Rör mig långsamt
Tryggt och stilla
Låt mig höra
dina lugna andetag

Låt mig somna
under ditt täcke
med din arm som skydd.
I morgon är nog världen lite bättre...

Plötsligt slog det mig att det är ett år sedan jag fick diagnosen måttlig depression.

Det är ett år och några dagar sedan som jag "vaknade upp" i min bil ute på E4an och insåg att jag satt och planerade ett självmord.

Det var riktigt otäckt och känslan var ungefär som när man varit under vattenytan för länge och kommer upp och har fått en kallsup.

Jag klarade av att köra hem och skrev sedan ett något kryptiskt inlägg här på bloggen och många, många reagerade.

För att göra det här inlägget lite mindre långt, så kan jag säga FY   hur dåligt jag har mått!

Då, när jag mådde sådär, så blev jag inte rädd om jag tappade fästet med bilen när jag var ute och körde. Idag blir jag alldeles kall inombords bara vid tanken.

Nu finns det bara en väg ut, och den är UPPÅT!

Tack till alla er som funnits för mig under den här tiden. När jag varit som svagast har jag behövt er, och ni har funnits! TACK! 

Nä... nu ska jag grejja lite med andra saker. Ha det fint!

/Kastrullhäxan