Med risk att det här inlägget blir låååångt...

VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN OCH VÄRLDEN VÅR LILL FLICKA!

Nu är det så länge sedan som jag uppdaterade att jag inte riktigt minns vad jag redan berättat. Men ni vet säkert att jag redani början av graviditeten hade högt blodtryck och nu sista veckorn ahar det börjat smyga iväg uppåt igen.
Den 29e maj vaknade jag med huvudvärk som hade kunnat spränga berg och en alvedon tog bara udden av en värsta smärtan, så när jag hade varit och lunchat hästarna valde jag att ringa till förlossningen och fråga vad jag skulle göra. Jag fick order om att omedelbart komma in för en kontroll.
För att göra en lång historia kort så fick jag ligga i ett mottagningsrum med en apparat på mig som mätte ev sammandragningar och barnets hjärtljud. Jag fick lämna urinprov och blodtryck. Och givetvis låg jag lite högt så de valde att behålla mig över kvällen. Sent den kvällen blev jag hemsläppt i alla fall.

Den 1a juni hade jag blodtryckskontroll hos mödravården, och givetvis låg jag högt i tryck och barnmorskan ringde till förlossningen för att rådfråga. Jag hade varken huvudvärk, ont i magen eller protein i urinen men de ville ändå att jag skulle komma för kontroll. Så det var bara att åka hem och hämta BB-väskan och sedan åka till förlossningen. Där hade de MASSOR att göra och jag fick vänta nästan en timma innan någon hade tid med mig.
Ingen fara för min del dock. Denna gång blev jag inlagd över natten och de valde att börja medicinera mot mitt höga blodtryck. Först fick jag en tablett Trandate, trots att jag sa att jag reagerar konstigt på dem. De ville i alla fall prova och jag somnade efter att jag tagit den, sov i ungefär en timma och vaknade sedan och skakade okontrollerat. I ungefär 30 minuter lyckades jag hålla kontroll på mig själv men sedan blev ångesten så stor inombords att jag var tvungen att ringa på personal.
Jag reagerar så konstigt på Trandate, skakar, känner mig svimfärdig och får sån ångest att jag skulle kunna göra något dumt. Men nu har jag provat Trandate två gånger och aldrig någonsin mer!
Det beslutades att jag skulle få vara kvar över natten för observation och jag fick också prova en annan medicin mot blodtrycket. Dagen efter blev jag hemskickad.

Den 4e juni hade jag ny blodtryckskontroll och även denna gång låg jag högt i tryck. Nytt samtal till förlossningen som ville ha in mig. Även denna gång blev jag inlagd över natten.
Jag skulle egentligen varit till familjehälsan för ett stödsamtal, men det blev inställt som ni förstår...

Det pratades om en igångsättning av mig, men efter att ha undersökt mig beslutade de att skicka hem mig istället med ordinationen VILA. Hur jag skulle kunna vila mer än vad jag redan gjort visste jag inte, men så länge jag bara låg i sängen och stirrade i taket så höll sig trycket under kontroll...

Jag åkte hem och misstänkte att vi snart skulle ses igen.

och mycket riktigt, jag hade blodtryckskontroll igen den 8e. Då hade jag klivit upp, ätit frukost och gått ner till bilen innan de tog mitt tryck och ändå hade jag ett tryck på 160/110. Det räckte med att barnmorskan ringde förlossningen och sa mitt förnamn så sa förlossningen åt henne att skicka dit mig.

Åter igen undersöktes jag och det var bara markant mer "moget" än sist. Men nu beslutades att jag skulle sättas igång. Bebis var klar inne i magen och skulle må bäst av att komma ut. Så jag fick en tablett som skulle få det hela att mogna och vanligtvis får man inte värkar av de här tabletterna -men det fick jag!
På natten beslutade läkarna i samråd med mig att jag skulle få sova så jag fick smärtstillande och sov faktiskt riktigt gott.

   
Rejält på tjocken kan man säga!

9.15 på morgonen den 9 juni undersöktes jag igen och det beslutades att jag skulle få en ballong uppkörd och uppblåst för att öppna mig. De sa visserligen att det skulle gå fort, men de stoppade upp ballongen ungefär 9.30, fyllde den och när den nästan var full gjorde det SKITONT och jag skrek som en stucken gris. Läkaren blev lite fundersam då det inte ska göra ont (det är givetvis obehagligt, men hon hade nog inte varit med om att någon skrek som jag gjorde) och hon tittade på min sambo och frågade om det verkligen gjorde sådär ont. Hur ska han veta det?!
Tre minuter senare ramlade ballongen ut och så drog förlossningen igång.

De ringde på narkosläkaren för att jag skulle få ryggbedövning (jag hade bett om att få allt jag kunde få) och han kom ner men lyckades tyvärr inte få bedövningen att ta. 25 minuter efter att han lagt den skrek jag åt sambon att ringa på personal då jag hade så ont. De gav mig lustgas, förklarade hur jag skulle andas i masken och undersökte mig igen. "Ring narkosläkaren och säg att han inte behöver komma. Han kommer inte hinna för under värkarbete är hon öppen 8 cm." sa barnmorskan.

Jag behöver inte ta alla detaljer här, men 12.55 är vår lilla Julie född och allt hade gått bra. Jag som varit så rädd för smärtan hade fixat förlossningen med enbart lustgas och ett kanonfint stöd av personal och min sambo.
Mellan två krystvärkar hade jag vänt mig, tittat helt vimmelkantigt på sambon (som trodde att han skulle få höra något riktigt elakt) och sagt: "Du... Jag älskar dig..." 
Julie vägde 3086g och var 48cm lång. Vi hade ingen aning om könet, även om jag under sista veckan börjat fundera på om det inte var en flicka ändå. Men vi var så glada och min sambo blev så glad och så stolt!

Vi blev sedan körda till BB och det här är en historia som jag helst vill glömma. Jag tänker inte ta allt här, men tyvärr är jag ganska besviken på tiden vi spenderade där.
Julie var väldigt, väldigt trött och det visade sig ssenare att hon åkt på gulsot och var så svag att hon inte klarade av att äta. Jag är förstföderska och vet inte ett dugg om hur man hanterar ett barn eller hur mkt de äter eller hur länge de ska amma...

       
Julie har mått dåligt av sin gulsot och gått ner i vikt och jag har mått skitdåligt över att Julie är dålig, att jag nte fick i henne tillräckligt med mat och att vara instängd på BB.
Men jag tror inte att jag ska skriva mer om det för jag blir bara uppriven och ledsen.

Det slutade med att en barnmorska kom in till oss på torsdag eftermiddag och sa att de beslutat att Julie skulle få en sond i näsan, så det var bara för oss att ta på oss skorna och följa med henne ner till barnavdelningen där sonden skulle sättas in.
Att hon fick sond var helt rätt beslut och bra, men det togs helt och hållet ovanför våra huvuden. INGEN frågade oss föräldrar vad vi hade för åsikt i frågan...
När vi kom ner till neonatalavdelningen bröt jag ihop för säkert tusende gången den veckan. Meningen var att vi skulle tillbaka till BB och personal från barnavdelningen skulle komma upp och mata Julie genom sonden åt oss, men när läkarna såg mig och i vilket skick jag var, samt min sambo som försökte trösta mig, så beslutade de att omedelbart lägga in oss på neonatalavdelningen istället.

Förutom att Julie kom till världen, så var flytten till neonatalavdelningen det bästa som hänt oss.

Julie fick i sig mat, dels genom att amma lite och dels genom sonden och både jag och sambon fick lära oss att sondmata. Julie behandlades också mot sin gulsot och piggnade till ganska snart.

Hela den här historien slutar i alla fall med att jag tog beslutet att prova att ge Julie nappflaska istället för att amma. Hon klarade inte av att amma tillräckligt för att få ork och jag hade bara ångest över att jag inte lyckades med amningen.

Det beslutet är det bästa jag någonsin tagit. Julie tog flaskan direkt och åt så bra att vi fick i henne en hel portion och då beslutades det att sonden skulle väck! Och när jag visat att Julie klarade av att äta med flaskan så fick vi åka hem.
Julie är fortfarande drabbad av gulsoten och är därmed också inskriven på neo fortfarande. Vi åker och lämnar rover med jämna mellanrum, men jag lovar att jag skulle kunna bära henne till sjukhuset varenda dag om det så krävdes för att hon ska bli bra igen!

Just nu ligger hon i alla fall här intill mig och sover så sött. Hon har ökat upp portionsstorleken och säger själv till när hon är hungrig. Det är en helt annan tjej än den kråkunge jag hade hand om på BB.

Nu måste jag sluta.

/Kastrullhäxan -numera mamma  

 

Sandra

24 juni 2012 23:15

Jättegulligt inlägg! Grattis :)

http://passionsblomma.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...