Jag antar att jag har en del att förklara så här efter mitt uppgivna inlägg på Facebook i morse.
Många undrade nog vad som tog åt mig och varför jag, efter en längre tids positivitet, plötsligt bara gav upp och tyckte att allt var skit.

Det finns nog egentligen inte så mkt att säga, mer än det som de flesta redan vet: Att jag har en depression.

Det är många saker som händer kring mig just nu. Julie har börjat på förskolan och hon ska lämnas och hämtas, när vi är hemma ska hon sysselsättas, matas, medicineras och nattas och så vidare.
På jobbet är vi en tjänst mindre samtidigt som jag ska lära mig kontoret och det administrativa. Jag har dessutom ansvar för salladsbord och matsal...
Ovanpå det valde jag att anordna en bruksridningsträning. Jättekul och trevligt men det tog nog mer energi ur mitt huvud än vad jag först trodde.

Och så skulle jag, mitt i alltihop, besiktiga bilen.
Och det här vill jag egentligen inte prata om, då det i morse visade sig att jag missat min tid eftersom jag inte varit uppmärksam nog...
Så nu åker jag på en straffavgift för detta och bilen ska besiktigas den 20e september istället.

Det här fick i alla fall min värld att rasa i morse. Jag kände mig så totalt värdelös.
Jag vet ju att det är min depression som talar och att det jag känner såna där gånger inte är verklighetsförankrat, men det är ändå väldigt jobbigt.

Hur som helst, jag bröt ihop en stund på jobbet, ryckte upp mig igen och fortsatte sen att riva morötter.

Så det är ingen större fara med mig. Jag var bara väldig less på att saker och ting inte bara kan vara enkelt.

 
Ni får en bild från helgens träning.

/Kastrullhäxan  

Ibland funderar jag på vad jag skulle fylla mitt liv med om jag inte hade häst.
Som det är nu pusslar man med tiden o orken o ändå hinner jag bara jobb, barn o häst.
Andra aktiviteter finns det knappt utrymme för o det måste planeras noga.

Men när jag tänker så undrar jag verkligen om jag skulle åka på alla de där resorna utomlands, om jag skulle köpa nya dyra kläder o unna mig en bättre bil vartannat år.
Sanningen är att om jag säljer Jumme, transporten o bilen så får jag ut en slant som kanske skulle få min bank att bevilja ett huslån.
Det sjuka är att om jag inte får behålla hästen så kan jag lika gärna bo kvar här där
Julie har börjat skaffa kompisar o vi har nära till allt o tom kan ta bussen till köpcentret utanför stan.
Varför ska jag sitta i skogen o uggla om jag inte får ha min absolut bästa kompis med mig?

Nog om det.
Jag har varit hemma idag då Julies förskola haft planeringsdag. Julie har varit på strålande humör hela dagen o hjälpt mig med sysslorna i stallet.
Sen blev Jumme skodd o tyvärr blev det ett missförstånd mellan honom o hovis så hovis fick in en söm i handen o började blöda. Typiskt.
På med plåster o sen på med sista skon innan Jumme fick gå ut i hagen igen.

Sambon hade precis ringt o berättat att han var på väg hem när en stallkamrat ringde o berättade att Jumme stapplade fram o var ovillig att gå. Ett samtal till hovis o sen lämna över Julie till sin far när vi möttes i dörren o så var jag på väg till stallet igen.
När jag kom dit var hovis redan igång med undersökningen av Jumme o efter att vi fått honom att trava på både rakt o böjt spår, dragit loss några sömmar o klämt o känt på stackars Jumme så drog vi tillslut bort båda skorna fram o då blev Jumme tvärhalt o vägrade nästan att röra sig.

Så nu är han öm i sulan igen o har fått tillbaka sina extra sulor. Han kommer antagligen att vara återställd inom några dagar.
Jag är så tacksam att jag har en rak, ärlig o
schysst hovis som ställer upp.
Det här är ju inte första gången som han ställer upp på obekväm arbetstid o fixar med Jumme.

Nu ska jag försöka sova några timmar.
I morgon är det dags för jobb igen...
/KASTRULLHÄXAN

[Bild]

Har jag berättat att Julie sover i eget rum?
Det är ett tag sedan som hon flyttade in dit o det har gått över förväntan bra.

Hon sover gott om nätterna, o vi sover gott om nätterna -i olika sovrum.
När vi ser att Julie börjar bli trött ser vi till att hon får nattvälling, tänderna blir borstade o sen säger vi åt henne att det är dags att gå o lägga sig. Då går hon raka vägen till sin säng o vill att vi lyfter i gene där.
Så får hon napp o snuttis, puss o kram o så startar vi hennes mobil som hänger över sängen (alltså inte en telefon!) o går ut men lämnar dörren lite på glänt.
O inom fem minuter sover hon.

Vi är verkligen bortskämda o börjar undrar om det inte är dags för ett bakslag snart?
Hon är ju så grymt duktig på allt hon tar sig för o hon är väldigt, väldigt snäll.
Även om hon kan vara krävande o man får jaga henne mellan varven så är hon är grund o botten världens mysigaste o det finns inget som kan värma mitt hjärta så mkt som en kram o ett leende från henne.

Jag visste inte att jag kunde skapa något som är så perfekt, men nu vet jag!

/Kastrullhäxan