Det inträffade en sak häromdagen som skakade om våra liv, som fick känslor att komma till ytan och som oroade oss.

Under några timmars ovetskap hann jag tänka många tankar och såhär dagarna efteråt har jag hunnit tänka ännu mer.

Jag har hunnit tänka på hur jag själv kände en eftermiddag för ungefär tre år sedan, eller kanske borde jag väl kalla det för det jag inte kände.
Ensamheten jag kände, fast jag i själva verket aldrig var ensam. Orden som jag tyckte att ingen hörde fast jag sa dem om och om igen.

Känslorna som jag övermannades av hela tiden och som jag upplevde att jag hela tiden besegrades av fast jag kämpade så hårt.

Och utvägen som jag aldrig såg, som jag inte hittade trots att jag sökte febrilt och marken som gång på gång försvann under mina fötter.

Tystnaden som uppstod när jag slutade prata, när jag slöt mig inom mig själv och kylan som infann sig när jag tillslut försökte berätta för en vän.
Jag vet inte vad hon trodde, kanske att jag sökte uppmärksamhet, men jag glömmer aldrig blicken jag fick av henne och hur bråttom hon fick ut ur bilen som vi satt i.

Idag befinner jag mig på andra sidan, jag mår, äntligen, bättre.

Jag förstår att de tankar som farit i mitt huvud sista dagarna är av både ondo och godo.
Onda av det skäl att de drar ner mig i djupet igen, de gör ont och smärtar mig så.
Goda för att de får mig att inse hur stark jag ändå var där i mörkret när jag famlade runt efter något att hålla mig fast vid och för att jag vet att jag klarat att gå vidare och se på livet på ett annat sätt.

Ibland behöver vi ett uppvaknande för att förstå att vi bör vara tacksamma och inte ta saker för givna.

I kväll tänder jag ett ljus för någon som behöver styrka i sitt liv igen.
Du vet vem du är, och du ska veta att VI, hela min familj, finns för dig.

/Kastrullhäxan  

 

Natalia

15 december 2013 00:11

En liten tår rann ner min kind när jag läste din text, jättefint skrivet!


Hoppas du också tar din tid o läser mitt senaste inlägg o kanske lämnar en liten kommentar

http://nattis98.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...