Halva arbetsveckan har gått och även om jag är trött på mornarna så börjar kroppen sakta men säkert att vänja sig vid det som numera ska vara min vardag.
Denna veckan sköter jag salladsbordet och det har varit lite småpyssligt eftersom varorna kom ganska sent igår eftermiddag. Men jag tror att barnen varit ganska nöjda trots allt.

Jag vet inte om jag tycker att alla besked som jag fått idag har varit direkt positiva.
Av olika skäl kan jag inte gå in så mkt på vad det rör sig om här på bloggen.
Men det som först verkade vara ett halvt mardrömsscenario har nu blivit något i stil med "Gör det som krävs om du då går på knäna. Fixar du det inte så synd för dig!"
Jag klarar mig nog oavsett hur det slutar, men jag känner att jag behöver börja ta ställning till om detta verkligen är något som jag står bakom och är villig att vara en del av. Även om det är motvilligt.

Och om jag nu beslutar mig för att inte vara det -vad vill jag då göra istället?

Livets många frågor.

En positiv sak som hände idag var i alla fall att jag och Jumme kanske blivit med flakvagn.
Det är inte helt hundra klart än, men en väninna till mig hade pratat med vagnens ägare som sagt att hon ändå tänkt elda upp den!   
Å nej! Inte om jag får bestämma! Tyvärr kunde jag inte kontakta henne själv nu ikväll då Julie bestämde sig för att hon behövde uppmärksamhet. Först började hon slita ut alla sambons lexikon ur bokhyllan och sedan stängde hon av datorn.
Jag hoppas i alla fall att hon inväntar ett samtal från mig. Jag vet att vagnen har renoveringsbehov, men det kan jag nog lösa med lite hjälp av goda vänner.

Saker som händer i min värld just nu har fått mig att stanna upp och försöka se saker från ett annat perspektiv. Huruvida detta är så dunt vet jag egentligen inte då jag nästan känner mig lite paranoid ibland.

Jumme fick vila idag också. Det dåliga samvetet gnager givetvis, men oavsett hur jag beter mig så har jag dåligt samvete och det är jättesvårt att hitta en vettig balans mellan att vara en god hästägare och en närvarande mamma.
Sedan jag hade Foxy här (hunden som jag lånade en helg) så har jag börjat fundera på om det här med hästarna verkligen är vad jag faktiskt vill. Och tanken har slagit mig att det hade varit LITE lättare om Jumme varit en hund.
Men nu är han inte det och sanningen är att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Allt han gjort för mig de senaste åren, både vad gäller mig som hästmänniska och för mitt välbefinnande.
Det finns bara en sak som jag vill mer, och det är att vara med Julie.
Jag tänker på henne ständigt och har bara ro i kroppen när jag jobbar och hon är med farmor, eller när min sambo har henne.
Tänk vad det hade underlättat om jag hade kunnat förvandla Jumme till en hund de närmaste åren!
Då hade jag kunnat åka på agilitykurser och gått långpromenader utan att förberedelserna skulle ta en halv evighet ur en ettårings synpunkt.
När Julie blir äldre hade jag förvandlat tillbaka honom till häst igen såklart!

Nu glöder mig hjärna, så det är dags att avsluta!

/Kastrullhäxan