Jag har sån bloggtorka att jag ästan funderar på att stänga ner bloggen.
Att kommunikationen till FB är totalkass och att det inte alltid är jätteenkelt att blogga från mobilen gör mig inte mer ihärdig direkt.

Vad vill ni läsa om? Kom med förslag!

/Kastrullhäxan  

Efter några händelser den här veckan har jag funderat en del och tänkt mycket på hur viktigt det är att vi vuxna finns i barnens och ungdomarnas värld.
En person sa en sak som jag tycker är tänkvärd när det gäller barnen:
Om vi tänker oss barnen som en spiralfjäder som vi håller i handen. Om vi bara släpper den så flyger den iväg, helt okontrollerat.
Men om vi istället sakta öppnar handen ochlläter fjädern långsamt få räta ut sig så kommer den att stanna kvar, eller åtminstone inte flyga iväg så långt.

Precis så är det med barnen. De behöver oss vuxna, de behöver regler och förmaningar. Samtidigt behöver de frihet under ansvar, men när det inte fungerar så är det så viktigt att barnen får se att det ger konsekvenser och att det inte alltid är så roligt.

Idag ser jag många ungdomar (i olika miljöer) som jag faktiskt är lite bekymrad för. Hur ska de klara sig i framtiden?
En del verkar tro att man kan glida genom livet på en räkmacka och att allt löser sig.

De här ungdomarna kommer att få det otroligt tufft på arbetsmarknaden.
Ingen vill anställa någon som helst sitter och rullar tummarna (eller spelar spel på mobilen) hela dagarna.
En sån person kommer att bli uppsagd ganska omgående.


Nåja, nog babblat om det (känns som om det blev en del svammel).
Idag har jag varit till min älskade Jumme. Vi tog en tur med fyrhjulsvagnen och övade på att backa i vinkel på ett ställe. Han är otroligt intelligent och samarbetsvillig!
Jag borde verkligen försöka komma igång mer med körningen. Det trista med körning är att det är ruskigt dyrt bara...

Idag är jag så glad. Lyckan spritter inombords och leendet inombords är tusen gånger större än det som syns på utsidan.

I morse när vi vaknade ven vinden kring knuten på huset och snön yrde utanför fönstret.
Inget roligt väder att åka iväg och köra häst i. Men efter en koll på klart.se och med en stor portion god vilja bestämde vi oss för att åka iväg i alla fall.
In med familjen (vilken denna helg även består av en jack russel terrier som jag lånat) i bilen och till stallet i ottan för att släppa ut hästarna och sedan fixa allting.
Jumme stod klar på transporten i god tid och Stefan fick för en gångs skull säga åt mig att jag inte behövde jäkta alls.

Lastningen gick för övrigt väldigt smärtfritt. Innan jag han blinka stod Jumme i transporten och jag stod kvar utanför med änden på grimskaftet i handen. Precis som jag vill ha det alltså.
In med familjen (inklusive hund) i bilen igen och sen iväg till SR Villaprodukter där vi köpte spån innan vi for vidare mot Storvik och goda vänner.
Där blåste det också, men inte alls så som det gjort när vi klev upp i morse. Solen hade börjat titta fram och överallt droppade det från taken. Jumme var lite mer nervig än vanligt men inte ohanterbar på något vis.
Jonas hjälpte mig att spänna för och denna gången fick Jumme prova draglinor också (första gången) och precis som jag trodde så brydde han sig inte ett dugg.
Han var arbetsvillig, framme på bettet (utan att vara tung) och lyssnade intresserat.

Jag styrde runt lite på ängen hemma hos Jonas och snart började vi prova att backa i vinkel. Svårt -framförallt när jag inte kan få Jumme att dra riktigt rakt fram och när vi skulle backa så blev det i uppförslut vilket gjorde det hela mycket tungt för Jumme. Han kämpade dock på och var helt fantastisk!
Med lite guidning av Jonas så klarade vi det gallant.

Därefter provade vi halt i uppförslut. Tungt tyckte Jumme, men snart var Jonas framme och höll Jumme lite i huvudlaget så att Jumme förstod att han skulle stå kvar och låta kroppsvikten vara lite i selen och på det viset hålla emot tyngden.

Mitt i alla övningar gav sig gårdens hästar iväg på tur och Jumme förstod inte alls varför han skulle vara ensam kvar och dra vagnen på ängen. För en sekund glömde han bort sitt uppdrag och for iväg, men direkt när jag tog i tömmen och morrade med rösten så lugnade han sig.

Vi provade också halt i nedförslut och att vända på trångt utrymme. Och Jumme är klok som en bok. Så fort han fattar vad övningen går ut på så försöker han göra den helt på egen hand. Jag får nästan sitta och hejda honom lite grann.

Jag ska tänka på att hålla ihop händerna när jag kör och göra små rörelser.
Jonas sa att Jumme är lugn, klok och att det syns hur mycket han lyssnar på mig,
Och så känner jag också. När man går in i ett hinder med Jumme så väntar han bara på att få order och därefter löser han problemet.

Sen sa Jonas en annan grej som jag verkligen ska ta åt mig av.
"Ingen häst är bättre än sin kusk."
Det innebär ju att en hel del ansvar ligger på mig i körningen, men det innebär också att jag ska ta åt mig lite ära för allt det som Jumme redan kan när han drar vagn.
För fem år sedan gick Jumme inte alltid framåt, och för fyra år sedan drog Jumme vagn för första gången i hela sitt liv. Idag satsar vi på ett Fjord-SM och även om jag vet att konkurrensen är dödligt hård så har vi ett mål.
För min del kvittar det om vi kommer sist, bara vi genomför banan på ett schysst sätt och att vi som team kan växa med det!

Efter träningen tog vi och körde ut en sväng. Jumme var ivrig och småtravade bitvis men lyssnade jättebra.
Jumme har verkligen utvecklats och han är verkligen allround.
I ena stunden är han min skogsmulle, i nästa är han sambons hopphäst och i tredje stunden drar han en stor tung vagn, backar den och vänder på trånga platser.
Och när selen tas av klättrar Julie upp på hans rygg och han bär henne som om hon vore av porslin.

Jumme har blivit den häst som jag alltid drömt om och han fyller mig och min familj med så mycket kärlek.



     
Tyvärr finns inga bilder från körningen idag. Ni får helt enkelt lita på det jag skriver.
Några andra bilder får ni däremot njuta av.

/Kastrullhäxan  

Idag har jag haft lönesamtal med min chef och när vi satt och pratade så kom jag att tänka på det lönesamtal jag varit med om tidigare.
Jag log lite vid minnet. Det var så roligt att kunna säga "Ja, det tycker jag" och sedan motivera varför jag tycker på ett visst sätt.
Jag låg ganska bra till på lönekriterierna och vi var överens om vilka områden som är mina starka och vad jag behöver jobba mer på.

Det känns så bra att jag kan relatera det här lönesamtalet till det förra för jag såg själv hur mycket jag har växt som människa och person.
Det har tagit tid och det har gjort ont och även om jag inte är helt hundra stadig alla dagar i veckan så känner jag ändå att jag är på gång och i dagsläget tror jag på mig själv och min egen förmåga -något som jag helt saknade vid förra lönesamtalet som jag deltog i.

Jag har gått ifrån "Jag kan inte..., jag förmår inte... och jag klarar det aldrig" till "Jag vill! Jag kan! Jag vågar!"
Allt är givetvis inte klockrent, och vissa dagar är tyngre än andra, men idag var det en tjej som gick från jobbet med rak rygg -även fast hon var trött!

Givetvis kommer jag att glädjas åt de extra kronorna som hamnar i lönekuvertet efter detta, men den största belöningen har jag egentligen redan fått -bekräftelse på att jag gör rätt och att jag är en uppskattad medarbetare och kollega.

/Kastrullhäxan

 
Hittade bild + text på min facebook häromdagen och redigerade ihop dem med varann.

Han har varit med mig genom så mycket.
Han dök upp när jag blev utan häst, han fanns när jag gick igenom separationen med mitt ex och slutligen genom min depression.
Han skänker glädje, inte bara till mig utan till hela min familj.
Han ställer upp i vått och torrt, oavsett vilka upptåg jag hittar på och han är så nära perfektion man kan komma.

Han har aldrig dömt mig, aldrig sagt åt mig att skärpa mig, bita ihop och jobba hårdare.
Och trots att jag gjort många fel så har han alltid förlåtit mig.

När jag ändå håller på kan jag visa något annat fint från mitt liv:
 

/Kastrullhäxan