Igår plockade jag lite bland mina papper här hemma. Det mesta är nere i källaren och jag hittade inte det jag sökte (En dikt om en pojke som räddar en flicka från att göra något dumt.) men jag hittade min gamla dom från tingsrätten.

Det är över 8 år sedan som den domen föll och i sommar är det tio år sedan som en man gjorde mig väldigt, väldigt illa.

Tio år. Det är ju... Jättelänge. Helt ofattbart länge.

Ändå klarade jag inte av att läsa igenom alla de papper som var med (kan det var apå sin höjd MAX 10 st kanske?) och det har jag heller aldri kunnat göra.

Jag börjar läsa, de första två sidorna går bra. Där står det bla namn och adresser och så. Men sen börjar själva förhörsdelen och det är min berättelse som kommer först... På en del ställen har jag citerad, alltså det jag har sagt är satta emellen två " och de återspeglar exakt det jag har sagt.

Och där någonstans kommer alla mina äckelkänslor upp på ytan och jag måste bläddra förbi.

Ändå tvingar jag mig igenom en bit till sen.

Tio helt ofattbara år! Ändå kan jag känna skiten krypa från papprena upp på mina armar och in i mig, på insidan och så kommer allting över mig igen.

Det går inte att beskriva känslan, illamåendet... Beröringarna som jag kan känna fortfarande mot min hy. 

Obehaget och rädslan.

Andas, jag måste andas... Och titta bort en minut för att förstå att det verkligen har hänt mig och att det är det som har satt sina spår inom mig.

Minst en gång varje månad tänker jag: "Vad gör jag om jag möter honom på stan?"

Och varje gång får jag svaret från mig själv: "Jag vet inte..."

Då, för tio år sen var jag så svag, så i hans våld att jag inte vågade säga ifrån. Som en kuvad hund, som aldrig förväntar sig något gott utan som hela tiden måste prestera mer och mer för att räcka till...

Men alla har en rand, en kant, en ravin... Och när man piskar sig själv till blindo så faller man snart utför den.

Var är min kant?

Ändå fortsätter jag att göra mig själv illa. Alldeles nyss, för bara en liten stund sen vaknade jag upp och såg så många saker som jag inte sett förut.

Och det.. Känns hemskt!

Jag har lidit så utan att ens inse det själv.

Utanför har det stått personer som sett allting, som sett mig utsätta mig för allt detta lidande och som velat hjälpa mig.

Förlåt för att jag inte lyssnat, för att jag har känt att jag varit tvungen att gå min egen väg i livet. Förlåt för att den kuvade hunden inom mig slutligen fått nog och blivit ilsken och rest ragg åt er...

Nu gör det faktiskt inte så ont längre.

Och till dig som gjorde allt detta mot mig:

Du kommer antagligen aldrig att läsa det här, men du ska veta att du förstörde så mycket för mig. Du tog en bit av mitt liv ifrån mig.

Jag har sett dig en gång, innan rättegången, då fick min kompis leda mig bort och hjälpa mig för då grät jag av rädsla.

Jag har även mött dig en gång, då stod du bakom mig i bankomatkön. Jag vet inte om du kände igen mig, men jag klarade knappt av att ta ut mina pengar för jag var så rädd.

Då var det min fd kille som räddade mig genom att vända sig om och blänga på dig så du backade. Minns du hans ögon?

Det är snart tio år sen du utsatte mig för allt det där, men jag är fortfarande rädd!

Men du ska veta, att jag hatar dig inte längre. Det tjänar ingenting till.

Jag önskar bara, att du en dag ska vakna och inse att det var DU som gjorde fel och inte jag.

 (Nu är klockan 00.21)

Och såhär kan det se ut då...

Idag har jag en sån här konstig dag...

Har sovit bort halva dagen och sen åkt till jobbet.

Jag har varit i den nya restaurangen idag och det har faktiskt gått bra. Tidvis kändes det som om det var jag som hade koll, men vi jobbade på bra!

Nu känns det mest bara moloket... Nä... Jag vet inte varför.

Jag vill så mkt just nu som jag egentligen inte vet om jag är mogen för.

Så då får det vänta helt enkelt.