Usch, jag vill helst bara dra en lång och envis svordomsramsa nu. 

Livet känns plötsligt så eländigt så det är inte sant!

Jag sålde ju Wellingtonen och funderar nu på vilken typ av sadel jag vill ha och har därför bett om lite hjälp.

Mitt i allt upptäcker jag (tack vare andras öppnade ögon) att antagligen är även min hoppsadel för smal. Eller, jag har gjort den för smal genom att stoppa dit padden!

Troligen är den lite för böjd, och då upplever jag att den åker ner på manken. Jag har ju tyckt att den verkat bra, och fick tom hjälp att passa in den för ungefär ett år sedan och fick då väldigt mkt beröm för den.

Nu har ju inte Jum-Jum sagt ett knyst om den här sadeln, och den ligger still. Men fy vad dålig jag känner mig som hästägare!

Och jag har funderat fram och tillbaka på vad jag vill ha och vad det får kosta. Det jag hittat begagnat varkar vara för smalt och ja... Jag vet varken ut eller in längre.

Jag har aldrig utgett mig för att vara expert på sadlar på något vis, men liiiite mer kunskap än såhär trodde jag att jag hade. Framförallt när jag fick hjälp av betrott folk att prova in bägge mina sadlar.

Nej... Om ja ska vara ärlig så känner jag faktiskt för att lägga mig ner på golvet och grina som en bortskämd skitunge!

Löjligt? Ja visst, men det är så jag känner.

Hade jag inte klättrat så högt upp på depressionsstegen som jag gjort, utan varit kvar där nere på botten, så hade jag med säkerhet också lagt mig ner och just grinat!

Hur som helst... Jag ha ringen aning om vad jag bloggat om tidigare. Dagarna går så himla fort just nu. Jga försöker bara bita ihop och följa med. Målet är att klara var dag som kommer och de bekymmer den innebär, och att i slutänden kunna fasa ut min medicin helt och hållet.

Jum-Jum ha rbörjat hosta, riktigt djupt och oroväckande. Antagligen drar han i sig en massa damm i våran hårt ansträngda vinterhage. Det har ju inte regnat på tid och evighet så det dammar ordentligt, och gräs är det inte att tala om. SÅ gud vet vad han drar upp och tuggar på när han inte har hösilage...

Min alldeles egna Ior 

Det slutade i alla fall med att jag insåg att jag behöver ha honom på betet mera så att hans luftvägar får chans att återhämta sig. Mardrömmen är att få en hosthäst med fångbenägenhet!   Så vi fick helt enkelt bygga en liten hage i beteshagen. Allt för att Jum-Jum ska kunna gå där utan att äta ihjäl sig.

  Nu går han ju inte i någon pytteliten del, men den är i alla fall bra avbetad så att han inte kan vräka i sig massor. (Och ja, jag vet det där om avbetat gräs i tillväxtfas och ökad sockerhalt, men det här var det som fungerade för oss förra året) Precis utanför hagen går Mulle och Allram som sällskap så att Jum-Jum slipper känna sig ensam. När Jum-Jums hage blir för hårt avbetad kommer vi att flytta den bitvis åt sidan. Det är tanken i alla fall.

Häromdagen busade vi med hästarna i hagen lite grann. Stefan visade att han kan sitta upp barbacka utan pall. Först visade han på Jum-Jum som kan det som rinnande vatten och sedan provade han även på Mulle. Vi hade ju ingen aning om hur Mulle skulle reagera, men han vek inte ens ett öra!

Jag passade på att ta några bilder med telefonen. De blir ju sådär i kvalitén, men det blir i alla fall fina minnen...

    De har blivit riktigt bra kompisar på den här lilla tiden!

   Mina fina pojkar! Jag älskar er alla tre!   

Slutligen fick jag låna en sadel av Kicki som har Jum-Jums halvbror (samma pappa) + att hon skickade med lite smått och gott till oss. Det var bland annat ett träns med som jag genast förälskade mig i.

Egentligen gillar jag inte smala remmar, men det här tog mig med storm. Jag är kär! Tack snälla Kicki. www.kvasthilda.bloggplatsen.se

Nu ska jag lyssna klart på en låt som jag förälskat mig i och sedan är det raka vägen in i duschen som gäller innan jag ska i säng och sova.

/Kastrullhäxan som ska ta en paus i livet en stund och sova på saken...