Tänk att man kan vandra omkring i livet o tycka att det mesta är sådär gulligt rosa o lite skimrande.
Helt plötsligt är det som när någon lyfter stiftet av en gammal LP-skiva. Allt det rosa Gulligullet tar hastigt slut o kvar är ingenting. Bara en stor jobbig tomhet som man inte vet hur man ska kunna fylla igen.

När två människor som tycker hemskt mycket om varann plötsligt inte längre kan hålla sams. Blickarna de ger varann är fulla med sorg, skam o känslor av att världen plötsligt vänts upp o ner.

Det gör ont att stå på sidan om o se det här, men jag vet att det är en del av livet.
Jag har själv upplevt delar av det jag beskrivit ovan. Känslan av att allt är en ond dröm, tankarna som snurrar o funderingarna om man kunde ha gjort något annorlunda.

I mitt fall var det rätt att gå vidare men hur det är för andra är inte upp till mig att avgöra...

Det skrämmer mig lite att folk verkar vilja ha någon snabblösning för sina hästars "problem".

Självklart ska man be om hjälp när man inte vet själv, men många gånger tror jag att man skulle kunna finna lösningen genom att
Studera sin hästs beteende o finna orsaken.
Det dummaste är ju att bota symptomen men inte veta vad orsaken är...