Just nu är livet mest jobbigt och jag får kämpa för att hålla mig på en lagom nivå.

Jag har tappat närminnet och det ställer till det en del för mig.

Jag glömmer små saker som tex var jag lagt ridvantarna, eller om jag låst dörren och vilka tider jag jobbar.

Så nu har jag mina arbetstider uppskrivna på tre ställen för att komma ihåg + att sambon påminner mig.

Jag vet ju vad det här beror på -stress. Att jag inte kan planera och strukturera mitt liv och att jag inte lyckas slappna av någon gång.

Och det hela blir inte ett dugg lättare när folk säger "Tänk på mig då, som jobbar de och de tiderna och som ska sköta om detta och detta och fixa med det här och det där..."

Det här har inte att göra med hur MKT jag jobbar, utan det har att göra med att jag ALDRIG får sinnesro, att jag ständigt känner en stress som nu har gått så långt att jag känner darrningarna i kroppen på dagarna.

Och helst vill jag inte tänka på det alls, för de gånger som jag tar upp det (som nu tex) så ringer det lite lätt i mina öron och jag känner hur syret tar slut runt omkring mig.

Och så ringer orden: "Tänk på mig då som..."

När jag hör de så känner jag mig så dålig, så... Att jag inte räcker till.

Samtidigt vet jag att detta inte har att göra med antale timmar jag jobbar, utan att ja inte vet och att jag inte kan påverka speciellt mycket.

För hur det än är så kan jag inte tacka hur mkt nej som helst heller.

Jaja, skit samma. Nu har jag skaffat ett större arkiv för bilderna så här kommer en som jag laddade upp.

Personligen älskar jag den, trots den lite dåliga kvalitén.