Usch, så här brukar jag verkligen försöka undvika att göra, men idag har det hänt en sak som fått mig att reagera.

Jag tänkte dra det hela utan att gå in på närmare detaljer för hur det än är så vill jag inte hänga ut någon i min blogg utan den personens samtycke.

Ni som är in här och läser min blogg med jämna mellanrum vet säkert redan att jag har drabbats av en depression. Det är inget som jag har valt och det är något som jag gärna skulle slippa.

Vad som utlöst depressionen vet vi inte, och jag har (nu när jag äntligen börjat må lite bättre) funderat en hel del och kommit fram till att jag har mått dåligt mycket längre än vad jag själv har förstått.

En depression är inget som man bara kravlar sig ur, man skakar det inte bara av sig och går vidare. Depression är som en superstark tejp, den vägrar släppa taget, och ju längre ner i depressionen man kommer desto svårare blir det att bli av med den.

Jag förstår att människor i min omgivning undrar, att de vill veta och kanske till och med förstå. Men hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens själv förstår? Hur ska jag kunna ge er vertyg att leda mig, när jag inte ens har några egna?

Det som hänt idag är att jag pratat med en människa och när jag tänker på det nu så  blir jag lite lätt upprörd, blä!

I alla fall, jag försöker verkligen ha tålamod med folk som inte förstår bättre, men just det här är ganska jobbigt. Om folk skulle prata bakom ryggen på mig så skulle jag kanske bara kunna skita i det men nu kommer saker raka vägen fram till mig och då är det lite svårt att bara strunta i det. Misstolka mig inte nu, för jag gillar faktiskt ärlighet!

Jag kan erkänna att jag blir frustrerad när jag ska tala om min depression. Jag talar gärna om att jag har en depression och att jag behandlar den nu så att jag ska kunna bli bra. Jag kan erkänna att jag haft sälvmordstankar och det var slutligen dem som fick mig att vakna och inse att jag var tvungen att få hjälp.

Jag mår bättre nu, tack och lov! Men jag har en bit kvar att klättra, och jag vet att bergsväggen inte är spikrak uppåt.

Jag lever för idag och planerar min närmaste framtid och försöker att plocka på mig lagom mycket ansvar och arbete. Jag försöker sköta min sömn och mitt behov av energiintag.

Det här är en fin balansgång just nu för mig.

Förr i mitt liv har jag stått på bägge fötterna i samma sekund som väckarklockan ringt, jag har klätt mig och ätit en macka framför TVn på morgonen och sedan har jag slumrat till på bussen på väg till utbildning/jobb. Jag har jobbat heltid och sedan åkt buss hem igen och därefter har jag bytt om och ätit ett äpple samtidigt innan jag cyklat till stallet.

Den där hurtfriska och ivriga Lillan finns inte längre. Jag vet inte om hon finns under all den här gråa ytan, men jag känner henne inte inombords längre.

Nu för tiden får klockan ringa minst 4 ggr innan jag mödosamt drar mig ur sängen. Jag duschar på kvällen och lägger mig med blött hår så allt står åt alla håll när jag vaknar, eller så duschar jag innan 5 på morgonen (stackars grannar) i ett försök att få liv i mig själv.

Jag jobbar 6 timmar om dagen. Ibland blir det mertid för mig, men om jag ska vara ärlig så orkar jag egentligen inte. Jag biter ihop och försöker, jag vill orka, men då dyker andra bekymmer upp. Närminnet försvinner, jag blir trött och orkeslös och jag liksom säckar ihop.

Vissa dagar går jag i 110, nästa bara i 60 och jag vet inte om det här är något om andra kan förstå? Jag är ingen prestationsmaskin, jag kan inte gå fortare eller göra saker mer i rätt ordning -för det är inte rätt inne i  mig!

Och nej, det funkar inte att tala om för mig att jag är oduglig, att jag inte anstränger mig tillräckligt och att jag borde bry mig mer.

Det hjälper inte att ge mig goda råd som ni egentligen inte vet ett dugg om och ni måste inse att det ni ser av mig är toppen av ett isberg!

Ni har inte sett mig stanna i vägkanten på E4an för att jag gråtit så att jag inte sett vägen längre, ni har inte hört alla gången jag snörvlat i manen på min häst eller alla de gånger jag bara känt mig så värdelös att det inte finns någon mening att vara kvar längre.

Vad tror ni är bäst? Att bara vara tyst och försöka ignorera det, eller ska jag få ett psykbryt totalt och skrika åt folk att de är idioter som inte förstår och att de är så dumma att det är synd om dem?

Ni som säger eller tycker så här vet ingenting om mig. Ni vet inget om min bakgrund eller min framtida rehabilitering.

Många verkar tro att jag är så öppen, att jag berättar varedan detalj. Och så kanske jag har varit... Men en depression får en att sluta sig inom sig själv. Och när jag får höra saker som jag har hört idag så förstår jag precis varför...

Jag är inte helt bra, jag klarar inte av att mätas med någon annan, men jag är ta mig tusan inte alls värdelös! Så det så!

/ilsket hej från Kastrullhäxan