Ja, det kan man ju undra...

Kanske är det för att det inte finns några tårar kvar? Kanske är det för att medicinen gör mig känslomässigt avtrubbad och död inombords?

Eller är det så att det är lyckopiller jag käkar? De ger väl ett lyckorus som varar i flera veckor? Och så känner man varken sorg eller lidande under tiden?

Mn tar väl ett lyckopiller och sen är allt frid och fröjd igen?

Ärligt talat så känns det som jag har gått in i en återvändsgränd igen. Jag har inte grävt ner mig lika djupt som sist, men det är ändå tungt.

Det finns en person som jag nästan vill öfila, eller vrida om näsan på. Den här personen gör mig illa inombords. Små kommentarer, gliringar och sättet att leka läkare på hobbynivå gör mig illamående.

Den här personen kommer jag nu att stänga mig inför. Jag har inte längre något att dela med mig av och jag har ingen anledning att ta en massa skit.

Jag förstår att ni tycker att jag låter stark nu, men det är jag faktiskt inte.

Jag känner mig så trött och utmattad. Helst vill jag bara krypa ner under täcket och somna. Jag skulle kunna sova ett helt dygn, men istället väntar ett pass med ganska mkt övertid i morgon. (Förra gången det var samma upplägg så var jag på jobbet i ungefär 10,5 timmar)

Varför verkar folk tro att jag är någon sorts evighetsmaskin?

Jag klarar inte att kliva upp långt innan ljuset stiger på morgonen, jobba en massa timmar och sedan komma hem sent.

De allra flesta har i alla fall förstått att jag behöver Jum-Jum, och min sambo.

Jag orkar inte förklara längre.

Till alla er som vägrar förstå: Det är egentligen er det är synd om!

/Kastrullhäxan   -som är tacksam över att det snart är helg igen.