Vad har jag gjort idag då som är värt att blogga om?

Typ inte ett dugg.

Det enda vettiga är att jag motionerat min häst i snön i nästan 2 timmar. Det var helt underbart väder, fantastiskt underlag och trevligt sällskap så det är klart att man passar på då.

Har åter igen släpat fram min bomlösa sadel och rider i den. Det är underbart såhär i kalla årstiden, jag har ju ett fårskinn att sitta på  

Men jag måste visa vad jag fick av en stallkamrat för några veckor sen. Jag förevigade den efter att jag vägt den. Över 600g vägde den, och det tog Jum-Jum en kvart att äta upp den typ.

Annars har jag bara lite bilder från Farfars begravning. Min kamera har ju försvunnit så jag fick försöka med mobilen och då blev det inte så bra bilder tyvärr.

Bagravningen var lika fin som Farfar var.

Pappa med ett av sina barnbarn.

Jag mår i alla fall bättre för tillfället. Jag är inte lika trött och hängig längre (fast i fredags ramlade jag i säng direkt efter hemkomsten och sov i ca 2 timmar. Sambon fick kämpa för att få liv i mig igen) men jag känner mig inte heller så motiverad och glad som jag brukade göra.

Och nu kommer vi snart till den högtid som är väldigt känslig för mig. Jul.

Visst, jag gillar att pynta mitt hem, göra det fint och mysa under en filt i soffan med en massa ljus tända.

Men allt trams och stress runt jul hatar jag.

Det ska handlas julklappar (och visst, det kan jag gå med på) men det ska bara vara dyra exklusiva saker som en vanlig död inte har råd med. Tusen människor far runr i affärerna och trängs och letar leksaker till barnen, nya vantar till mormor och nyaste spelet till PS3 till brorsan. Usch, jag mår nästan illa!

Och anledningen är att jag tänker på alla de som är ensamma, utan att ha valt det själv. Ensamstående mammor/pappor, ofrivilliga singlar och så vidare.

Överallt sitter folk i sina stugor och äter julskinka och öppnar julklappar (eller pinas över att få umgås med sin fjantiga släkt i år igen, det är väl olika för alla antar jag) och i dörren intill kan det sitta någon som är ensam!

Förra året råkade jag på en av alla dessa ensamma personer. Det var en kollega till mig. Och direkt när jag fick veta det så öppnade jag min dörr och bjöd in henne.

Det var många tyckte att jag var fin som gjorde så, men i själva verket gjorde jag bara det jag skulle vilja att någon annan skulle göra för mig om jag hamnade i den situationen. Det kändes liksom så självklart för mig att göra som jag gjorde.

Nu ska jag inte gräva ner mig för långt.

Ha det fint allihop!

/Kastrullhäxan