30 december 2010. Idag fyller min pappa 63 år.

Han kommer aldrig att läsa det  här, men grattis till honom i alla fall! 

Jag tänkte sammanfatta mitt år lite grann. Det har ju verkligen varit upp och ner.

Redan för jul 2009 visste jag ju om att jag skulle få börja jobba i Tierp, men jag fortsatte ändå jobba på Max. Jag känd mig glad, framåt, positiv och skulle möta mitt nya jobb med otroliga krafter och glädje.

I januari 2010 fick jag lämna in bilen för reparation och det var några dagar av ensamhet utan den. Jag älskar ju min bil.

Det var också i januari som Arbetsförmedlingen kallade in mig för att placera mig i Fas 3. För  som inte vet så är Fas 3 arbetssökandens fängelse. Många får inte betalt, de får inte semester och det är inte pensionsgrundande. De ska utföra arbete på praktikplatser där de är placerade och enda sättet att komma därifrån är att få ett jobb. Enligt min åsikt är Fas 3 ett modernt slaveri, som dessutom är helt och hållet lagligt! Jag mår illa när jag tänker på det!

Med nöd och näppe slapp jag undan skiten (Tack o lov för min anställning i Tierp!)

Det var också i januari som jag fick ett samtal från min bästa väns arbetsgivare. Nallen hade varit med i en arbetsplatsolycka och brutit foten väldigt olyckligt. Såhär i efterhand inser man att han ändå måste haft en ängel vid sin sida, men det har varit tungt. Särskilt för Nallen som fortfarande kämpar med sin fot och sin rehabilitering.

I februari åkte jag och sambon hela vägen ner till Närke för att gratta min Farfar på hans 90-årsdag. Det var Klass 2-varning och det blåste och snön yrde något hemskt, men min sambo är en duktig förare som tog oss både dit och hem helskinnade.

Farfar var glad att se oss, men hade blivit hemskt gammal och sliten (och vem skulle inte vara det vid 90 års ålder?!?!)

Även en annan fin vän till mig blev gammal det här året. Brandy, fina, snälla Brandy. Även om han aldrig kom att ligga mig lika varmt om hjärtat som Jum-Jum gör så var ha ändå en himla go häst som verkligen förtjänar att nämnas. Han gav mig mycket under det år som jag skötte om honom.  

Brandy fick vandra vidare till de evigt gröna ängarna den 1 februari.  

I mars fick vi vårat badrum renoverat. Det var behövligt, men inte så roligt eftersom vi inte hade något badrum. Vi fick stänga in oss och katterna dagtid och det var papp och plast överallt. Att det dessutom stod maskiner och grejer kva ri våran hall på helgerna höll på att göra en galen!

Jaj, det blev ju i alla fall himla fint tillsist!

I april hade jag haft Jum-Jum ett år och vi åkte iväg och provade att tävla lite western med honom. Denna gången på D-nivå och det gick ju sådär... Nåja, hälften vågat, hälften vunnet heter det ju!

Under arpil dog vi ockås igång på nya jobbet på riktigt. Plötsligt hade vi över 1500 portioner att göra varje dag och vi kämpade med att hitta bra rutiner och samtidigt göra bra mat. En del saker har fått ändras och andra saker har fått vara kvar som de alltid har varit.

Jag hade fortfarande ambitionerna på topp och ville massor!

Under maj månad drog vi igång hoppträningen för Jum-Jum på allvar. Och sedan dess har han bara utvecklats och blivit bättre!

Nog behöver både häst och vi mer träning, men vi är på gång i alla fall!

Vi släppte också ihop Jum-Jum och Allram för första gången och det verkade fungera bra.

Det var också under maj som Jum-Jum trampade stallkatten. Usch, jag får fortfarande on ti magen när jag tänker på det.  

I juni fortsatte vi träna Jum-Jum, både i hoppning och dressyr och det gick jättebra. Jag kände hur vi utvecklades i ett raskt tempo och jag var så stolt över honom.

Vi åkte också på en liten dressyrtävling och lyckades plocka med oss en rosett hem. Jag var väldigt överraskad kan jag lova, för så bra tyckte jag inte själv att det hade gått!

              Samtidigt var han ju en riktig buse som kunde passa på att bralla lite ibland.

Det var också i juni som vi åkte på fjordhästläger. Jag och Jum-Jum lärde oss massor och det var också nu som jag vågde prova hoppning igen.  

Det var också i den här vändan som jag började förstå att något var fel. Jag förstod det, men blundade ändå för det.

Jag kände att hur jag än vred och vände mig så gjorde jag fel.

Jag ställde hutlösa krav på mig själv och många, många gånger blev min fina häst lidande för det (för om jag inte kan, så hur ska han kunna???) Jag hade ständigt dåligt samvete för och mot honom, och i takt med min bristande självkänsla så ökade också kraven...

I juli kände jag att jagv ar på vippen att lägga ner mitt hästintresse. Jag älskar ju hästar och jag älskar min Jum-Jum av hela mitt hjärta. Men just där och då var det lite för mkt för mig.

Jag åkte ner till Närke tillsammans med sambon och hästen. Först var vi hos min pappa några dagar och sedan åkte jag och Jum-Jum vidare till CR-lägret på Markebäck.          

När vi var hos pappa fick Jum-Jum bo hos min kusin och gå med hennes gammelfjord, Miller. De trivdes jättefint ihop.

Under lägret provade vi att släppa honom med en nordsvensk travare och det fungerade också bra.    

Jag övade upp min ridning ännu mer och det som är så skönt med CR-lägret är att det inte är så höga krav.

Under den här veckan var jag också iväg till Fjugesta och skrev på ägarbeviset och betalade Jum-Jum. Så han blev min, bara min! Äntligen!         

I augusti åkte vi på ännu ett ridläger och Jum-Jum skötte sig jättebra.

Jag hade ju börjat våga hoppa så det blev lite hoppning för oss och när jag hade draghjälp så gick det kanon. Svårare var det att få fart på honom själv, men med envishet gick det.

Även under den här tiden kämpade jag något grymt med mig själv. Jag kände fortfarande att jag inte räckte till, och trots att jag visste att jag gjort bra ifrån mig (som på bilderna ovan) så krävde jag fortfarande mer och jag blev väldigt besviken och ledsen när det inte fungerade.

Under slutet på augusti började jag öppna ögonen för hur jag faktiskt mådde. Så som jag kände var inte bra! Och en fredag eftermiddag när jag var på väg hem från jobbet och kommer på mig själv med att planera ett självmord blev jag riktigt rädd. Jag vet att jag skrev ett halvkryptiskt inlägg här på bloggen.

Jag kände att ingen tog mig på allvar längre och när jag försökte berätta fick jag bara svar som att det snart skulle gå över snart, att jag skulle rycka upp mig och le, eller så möttes jag av en tystnad så skrämmande att man kunde tro att jag redan var död.

Inlägget på bloggen fick i alla fall väldigt många att reagera. Många av de som reagerade var människor som inte känner mig så väldigt väl...

Men där och då hade jag gett upp. Varför ens försöka när ingen verkade förstå, eller ens lyssna? Inombords kände jag bara hur ett mörker bredde ut sig och att jag inte längre orkade mota iväg det.

Det enda som inte kändes jobbigt var mitt sällskap av Jum-Jum (men det var jobbigt när jag fick påtryckningar om att han måste arbeta, han skulle ridas och jobbas blablabla) och samma kväll som jag planerat mitt självmord satt jag och tittade på de svartvita bilderna vi tagit av Jum-Jum.

Och jag kände sådan fullständig lycka! Vem får chansen att äga en sån fin häst?!

Efter lite prat fram och tillbaka med de som dök upp omkring mig då och lite övervägande med mig själv så kände jag att jag behövde hitta tillbaka.

På måndagen ringde jag hälsocentralen och sökte hjälp. På tisdagen satt jag hos läkaren och fick diagnosen måttlig depression.

Historien därefter är lång. Men jag har sedan den här dagen inte dolt min depression utan valt att vara öppen om den.

Jag och Jum-Jum var också iväg och tränade och tävlade lite. Det var både clear round-hoppningar, western och Fjordhästens dag. Jum-Jum visade att han är bäst när det gäller och ställde helhjärtat upp på allt och fixade hem rosetter åt oss.

Tyvärr försvann min kamera efter Fjordhästens dag, så det finns inga bilde därifrån.

Någon gång under september började också mina mediciner verka och livet kändes lite ljusare även om det var jobbigt ibland. Plötsligt fanns det inga spärrar längre och jag ville hoppa högre och högre.  

Jum-Jum ställde upp och gjorde sitt bästa, men när vi olyckligt nog trasslade in oss i ett hinder och var nära att gå omkull så lugnade jag ner mig lite igen.

I oktober fick jag lämna en massa blodprover för att kolla varför jag är ständigt trött. Det resulterade i ett riktigt blåmärke på armen, men jag var i alla fall frisk fysiskt. Alltid nåt .

Min Farfar blev också väldigt sjuk och en måndag eftermiddag fick jag skynda mig från jobbet för att åka ner till Närke och träffa honom en sista gång. Det var en väldigt vacker stund och jag såg att Farfar kände igen mig fast han var så dålig.

Vi åte hem till Gävle samma kväll och jag lyckades ta mig till jobbet på tisdag morgon.

Tidigt onsdag morgon vandrade min Farfar vidare. Och jag vet att han alltid är med oss. Saknaden är stor. Min Farfar var en varmhjärtat och god människa, han fanns alltid för oss och han betydde mycket. Och jag vet att han en dag kommer att räcka ut sin hand till Farmor.

I novmeber gick jag lite utbildningar, dels om kost, dels om mitt arbete som arbetsplatsombud.

Den 18e november begravdes min Farfar, och det var en väldigt fin gudstjänst. Vi var alla sorgsna, men samtidigt vilade det sådant ljus och lugn över det hela.

Jag hade också börjat gå hos beteendevetaren och det var riktigt bra. Plötsligt öppnades den värld som jag så länge sökt. Och jag fick vertyg att hantera min depression och livet blev också något lättare.

Und rden här perioden drömde jag också mycket, och konstigt.

Under december blev jag mer aktiv på bloggen igen.

Dels mådde jag bättre och dels så hade jag en del att berätta.

Jag började med att ramla ner från höskullen. Jag halkade i trappan och ruschade på rumpan nerför trappan. Jag klarade mig lindrigt undan, men fy vilken otäck upplevelse. Lite mörbultad och något blåmärke fick jag ju såklart  

Jag fick låna Allram och åka och träna hoppning. Det var spännande och roligt!

Jag skaffade nya vinterdäck till bilen och bytte också vindruta. Välbehövligt kan jag lova!

Jag började också foderblogga, något som verkar ha varit uppskattat.

Just nu är det dock lite stillhet i bloggen. Jag behöver ha lite uppslag om vilka fider ni vill veta mer om!

Julen spenderade jag i Närke. Sambo och häst följde med ner och vi har njutit helt och fullt.

Nu har jag nog inte så mkt mer att berätta. Slänger in lite fler bilder istället.

GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!