Just nu åker jag i en känslomässig berg- och dalbana och för varje vända jag åker så funderar jag på hur länge jag ska orka.

Det är tufft, så otroligt tufft. Jag vänder från en sekund till en annan, irriterar mig på helt banala saker och blir jättelycklig för något som verkar obetydligt.

Det som verkligen skrämmer mig är att ingen verkar se, eller uppmärksamma, hur tyst jag har blivit. Så upplever jag det i alla fall själv.

Jag berättar inte längre, för det finns inget att berätta.

Och igår slog det mig lite granna varför jag inte säger något längre...

När jag ger ett förslag så får jag ofta mothugg, och trots att jag omedelbart backar undan och ger med mig så fortsätter det bara. (Exakt så här är det inte, men jag upplever det ofta så, tyvärr!)

När jag sedan försöker berätta så möts jag av ett motstånd. Jag kan inte förklara det. Vissa tycker bara att jag talar strunt, att det inte stämmer det jag säger och att jag borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Andra lägger sig till med en kuslig tystnad, luften omkring oss blir kylig och det finns inga svar alls längre.

Det är helt enkelt lika bra att vara tyst för då finns det ingen Lillan att säga emot, skratta åt eller bara fundera över...

Så länge jag är tyst så verkar det ju bra, och det är nog bäst att det är så.

Men själv vet jag inte vad jag ska göra åt de här turerna upp och ner, jag kan inte hindra dem. Jag kämpar emot, försöker och dränker mina jobbiga tankar och känslor i något helt obetydligt. Eller så åker jag till hästen och glömmer hela omvärlden. Hos honom står tiden stilla och mina personliga bekymmer finns inte längre...

Mitt största hinder är rädslan att misslyckas... Att bli ensam kvar emot alla andra och försöka förklara något som ändå ingen förstår.

Jag kommer nog aldrig att bli tillräckligt modig...

Jag älskar dig Jum-Jum. Din existens ger mitt liv en mening, du får mig att orka lite till. Du har uppfyllt den största dröm jag någonsin haft -en egen häst!

Hörru! Ät inte upp min näsa!

Ni två är det bästa för mig. Ni är som medicin, som balsam och som näring. När jag är trött stöttar ni mig och jag önskar att jag kan göra detsamma för er.

Utan er två rasar min värld ihop och allt vore över...

/Kastrullhäxan  

Ni lär väl knappast tro det. Men idag är det JAG som tankar bilen. Det behövdes nu.