(Jag skrev den till en person som var väldigt speciell i mitt liv just då. Idag har vi ingen kontakt längre och det är nog lika bra. Vi har delat goda stunder och vi har delat mindre bra stunder, men allt är över sedan länge... Och det som är dött bör få vara begravet. Dock är jag tacksam för allt det fina, och för all den hjälp och den stöttning jag har fått.)

När löven färgades röda

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö.

Då fanns en liten flicka,

som bara ville dö.

När löven färgades röda

så kom en liten tjej,

hon var så fasligt ledsen

och rädd för varje grej.

När löven färgades röda

och hösthimlen blev grå.

Då fanns en liten flicka,

utan någonstans att gå.

När löven färgades röda,

och de såg på varann en stund.

Han var en liten kille

och med honom fanns hans hund.

När löven färgades röda

och regnet stilla föll,

då fanns en liten kille

som flickan i handen höll.

När löven färgades röda

och vinden ven så kall.

"Spring före min lilla hund,

vi ska följa dina skall!"

När löven föll av träden

och regnet blev till snö.

Då trodde den lilla flickan

att hon inte skulle dö.

När löven föll av träden

och sista blomman dött,

då hade den lilla flickan

åter till världen fötts.

När snön smält bort från backen

och första knoppen kom,

den lilla flickan log

och åter gick i blom.

När snön smält bort från backen

och solen sken så skönt,

den lilla pojken begravde

sin hund i gräset grönt.

När snön smält bort från backen

och den första blomman slog ut,

den lilla flickan höll handen

runt pojkens som en knut.

När solen sken från himlen

och midsommaren närmade sig,

sa den lilla flickan till pojken:

"Jag älskar bara dig."

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö.

Då hade den lilla pojken

räddat sin fru från att dö.

Skriven 2005 10 27

Jag är inte särskilt anonym på bloggen, och säkert är det många som hittat hit som gottar sig i att allt inte är så himla bra för mig alla gånger.

Hur som helst, så är det min blogg och om jag själv väljer att hänga ut mig och mitt mående så är det upp till mig...

Igår skrev jag ett inlägg som fick många att reagera. Men jag vet ärligt talat inte hur många som läst det inlägget (jag kollar nästan aldrig min statistik på bloggen kan jag erkänna) så jag vet inte hur många som faktiskt reagerat över själva blogginlägget, eller hur många som bara reagerat över de få ord jag skrev på min status på Facebook.

Idag hade jag fått ett inlägg i min facebook, jag vet inte om det har med det jag skrev igår att göra, men jag misstänker det. Hon frågade om jag fortfarande skriver.

Och, tyvärr, nej. Det händer allt för sällan numera.

Jag antar att de flesta vet att jag skrivit MASSOR, jag har pärmvis med dikter och små noveller, historier och lappar med nerkluddade ord i en enda röra.

Men jag antar också att de allra flesta inte vet hur allt detta kommit till...

Jag har suttit inläst på mitt rum i ensamhet, lyssnar på musik och skrivit. Var alla ord har kommi ifrån vet jag inte. Jag har aldrig fungerat så att jag kunnat skriva på beställning, utan orden har kommit till mig och jag har bara låtit dem strömma från min hjärna, genom armen ner på pappret. Sedan har jag kastat om dem i den ordning som jag har tyckt att de passat bäst.

Och så många gånger som jag gjort detta medan jag gråtit. Mitt hjärta har svidit som om någon eldat i mitt bröst och jag har låtit all smärta följa med bläcket ut på pappret... Därför är många av mina skrifter fulla med smärta, mörker och kaos. Men jag tror också att det är därför som många känner sig fångade av det jag skriver, för det är gripande och känns så äkta.

Skrivandet har varit en väldigt stor ventil för mig då jag periodvis mått dåligt. Mina tonår var väldigt upp och ner. Jag har försökt lägga allt bakom mig, men alla har sina bagage att dras med och jag har mitt. Många saker har jag hanterat rktigt bra själv, men det finns saker som jag har behövt hjälp med...

Och eftersom jag är uppvuxen i en kommun som inte har någon hjälp för utsatta barn och ungdomar (usch, vad hemsk jag låter nu!) så har jag skickats till en annan kommun för detta. Det fungerade inte särskilt länge utan jag har försökt lösa det ändå. (Tack o lov för den skolsköterska och kurator, samt de lärare, som fanns på skolan då!)

--------------------------------------------------------------------------

Tänkte att det är bäst att jag skriver ett inlägg även idag så att ni inte tror att jag har dött.

Drömmarna har avlöst varandra i natt, jag har bla drömt att jag missat en hel del viktiga uppgifter som jag åtagit mig i samband med Fjordhästens dag som kommer vara i september. (Dit tycker jag förresten att ni ska åka! Ta med er familjen och njut av en härlig dag i fjordhästarnas tecken!)

I kväll åker sambon iväg till Skåne igen. Jag tycker faktiskt synd om honom. Han har åkt på en förkylning (som jag för tillfället kämpar för att inte bli smittad av) och jag har inte riktigt haft orken att umgås med honom de här dagarna som han har varit hemma.

I morgon är det jobb igen för min del, eftermiddagsvecka. Jag kan ärligt säga att jag inte har den blekaste om vad vi ska göra, men det lär jag upptäcka när jag anländer på måndag. Mitt team börjar ju förresten före mig, två timmar, så jag vet ju inte heller hur långt de hinner.

Tisdag är det träning med hästen, dressyr. Så jag måste packa alla grejjer som ska med så att det i princip bara är att lasta när jag kommer. Jag kommer vara SÅ TRÖTT på tisdag kväll när jag anländer hem...

Nåja... Jag har ju ett liv i alla fall.

Ha det fint!

/Kastrullhäxan