Idag är det tisdag och i förmiddags var jag till hälsecentralen för att få träffa en läkare...

Nu kommer jag hänga ut mig själv sådär offentligt igen, men det får väl bli så.

Bloggen har nog inte så många läsare och ni som är här lite oftare är nog de som är mig lite närmare. Eller som i alla fall vet vem jag är IRL.

Nåja... Väl där skulle jag berätta hur det stod till, och som vanligt när det kommer till såna där grejjer så är jag så förbenat behärskad så det tog en stund innan jag lyckades förmedla något alls. Sedan började jag gråta lite grann och ja... Jag vet inte riktigt. Det finns tusen saker att berätta, men när känslorna är så komplexa att jag inte förstår dem själv så är det svårt att föra dem vidare till någon annans medvetande.

Men, jag blev tagen på största allvar och fick frågor om vad jag ville. Och jag vet inte, eller jag vet egentligen så väl. Jag vill upp ur det här hålet, jag vill bli den goa glada och underbara Lillan som jag är van vid. Jag vill kämpa för bra saker, känna att jag kommer framåt i livet och att jag är till någon nytta.

(Och när jag vacklar nästa gång så ska alla ni som läser det här påminna mig om det!)

Hon tolkade i alla fall det jag berättade om som en måttlig depression och jag har fått både tabletter (hokus pokus piller som någon sa) och blivit lovad samtalshjälp. Om 4 veckor ska det följas upp med medicinen så få vi se.

Jag misstänker att vägen tillbaka är lång och tungdragen, men jag är uppenbarligen inte klar här än. Det är bara att försöka bita ihop och kämpa vidare.

Men nog kan jag erkänna att det känns tufft när man kommer hem från hälsocentralen och har fått ett brev från Arbetsförmedlingen om att man blivit avstängd. Det är ju faktiskt mitt eget fel, men det är så oerhört betungande just nu. Förhoppningsvis så hör min handläggare av sig snart så att jag får prata med henom om detta. Mitt liv fungerar inte riktigt "vi skickar en lapp med 48 olika datum då du ska ringa oss" just nu eftersom jag inte har något närminne alls.

(Jag vågade inte ta bilen till Hälsocentralen, för direkt avfärd mot jobbet efteråt, idag. För jag var rädd att jag skulle glömma var jag parkerat!)

Mina kollegor vet om hur läget är, och jag har även pratat med min närmaste chef. Det finns en del val jag kan göra om jag vill, men så långt som det är möjligt ska jag försöka stanna i de rutiner jag har. (Det är mitt beslut. Läkaren pratade om sjukskrivning, men jag sa ifrån. Jag vill jobba)

Jag ber redan nnu om ursäkt om jag kommer vara dryg på er, eller jobbig med mitt gaggande. Men just nu är jag lite vissen, och orken finns inte som jag vill att den ska göra. Men jag vill tillbaka, och jag hoppas att det lilla ljuset inom mig kommer orka skina även de stunder som jag (förhoppningsvis inte då) kommer "dippa".

Jag kan bara vara den jag är just nu, jag kan kämpa för att förändras, men det sker inte på en minut. De dagar det känns tufft kan jag bara kämpa för att orka lite till och hoppas på att morgondagen är lite ljusare.

Framstegen kanske är små, men så länge det är framåt så är det ju åt rätt håll.

Och till alla mina vänner! Ni är det finaste och underbaraste som finns   Förlåt för att jag hållt er utanför allt det här, och förlåt för att jag inte ens nu inviger er i alla detaljer. Förlåt för att jag inte ger er det förtroendet som ni förtjänar!

Men jag vet var ni finns och för eran (och min egen) lovar jag att kämpa, att orka lite till, att grejja det här.

Jag har inte tillräckligt med ord för att beskriva allt ni betyder för mig!

Men när ni känner så här, håll det ALDRIG för er själva. Inte en enda sekund! Man gräver sig bara djupare och djupare ner och tillslut når man inte att klättra upp själv.

Och mamma.   Vad tusan vore jag utan dig?

Likt  med de andra så har du inte vetat. Jag har inte velat belasta dig, precis som jag inte vill belasta någon annan. Men nej, det är inte helt bra med mig.

Men det går över, tids nog.

Jag älskar dig!

/Kastrullhäxan