Vad är det för fel på folk? Klagar och gnäller och tycker att världen är orättvis.

Och ja, det är den. Livet är långt och hårt och orättvist. Det har jag också tyckt.

Jag har sett att det är mkt klagande på de möjligheter som man har i livet. Man tycker inte att man har tillräckligt många möjligheter, man har inte tillräckligt stora tillgångar och ALLT är någon annans fel.

Jag kan bara se till mig själv och de möjligheter jag har haft.

Jag började ida som 9-åring. Min pappa träffade då en kvinna som hade en halvblodshäst. Han var stor som ett hus åt mig, men som tur var så var han himla snäll så att jag kunde få sitta lite på honom i alla fall.

Varenda lov och många helger var jag hos pappa. Vi hade stall hemma på gården, men inga egna hästar där. Ändå hängde jag i stallet, jag mockade åt folk och packade deras höpåsar. Jag var med och fodrade hästar, gjorde utsläpp och plockade fallfrukt från trädgården om hösten som hästarna fick.

Flera gånger fick jag rida som tack för hjälpen.

Sommaren när jag var 10 lånade pappa och hans dåvarande hem en ponny åt mig.

Silver Girl hette hon och hon var tjock. Ägarinnan hade tröttnat lite på hästar och visste inte om hon verkligen ville behålla SIlver. Jag lånade henne i alla fall över sommaren och vi lärde oss massor av varann, även om jag åkte av sammanlagt tre gånger och nitade på det blåvita hindret varenda gång.

Det var en schysst ponny, men jag vet inteom hon var så vidare utbildad direkt. Nu var ju inte jag heller någon stjärnryttare, men skänkelvikningar kunde vi bara göra åt höger och när jag ville göra en framdelsvändning så gjorde hon en bakdelsvändning.

Vi köpte henne aldrig eftersom jag ändå skulle komma att växa ur henne inom ganska snar framtid. Vi skickade hem henne, betydligt smalare än när vi hämtade henne och med en sadel som hon växt ur och jag tror att hon såldes ganska snart efteråt. Om någon vet vad som hände Silver efter den sommaren (1995-96 någonting) så hör av er!

Därefter gick pappa och kvinnan isär, gården såldes och jag blev hästlös helt och hållet. Jag var nog utan häst ganska länge tror jag och jag svalde varenda bok om hästar som jag kom över. Allt från noveller till faktaböcker om foder.

Av någon halvdan slump fick jag börja rida min kusins fjordvalack. Jag hade ju ridit honom när jag var liten, alltså ridit som i "rida och bli ledd samtidigt" och då hade han ju varit schysst, men jag visste att han kunde vara riktigt envis och att det inte var alla som klarade av honom.

Men jag provade, och upptäckte ganska snart att Miller helst stannade hemma på gården.

Han var snäll att hämta ur hagen, men sen fick man se upp! Lika väl som han kunde stå snällt medan man stängde grinden efter sig, lika gärna kunde han sätta högsta fart och sticka. Jag lärde mig att inte försöka hålla emot, utan hämtade istället en hink med havre och fångade in honom.

När man skulle sitta var det inte alltid som han stod stilla, men vi övade och övade och vi var envisa som röda grisar bägge två. Sedan gick han en liten bit och väste sedan fast i marken och vägrade gå fram. Så fort man skänklade eller smackade så backade han.... (Känner ni igen det här?) Och vi har snurrat säkert miltals med varann, vi har backat kilometervis och vi har varit både trötta och uppgivna ibland. Men i slutändan var det jag som bestämde och Miller fick ge sig.

Men jag minns den gången när han vägrade kliva åt sidan så jag fick sitta av. Älgjakt var det så jag var tvungen att rida på bilvägarna och givetvis tänkte Miller inte släppa förbi några bilar. Jag fick sitta av och flytta ner honom i diket. När jag sedan skulle sitta upp så drog han som en skottspole hemåt. Och där hängde jag på sidan med en fot i stigbylen och funderade på om jag skulle klättra upp eller släppa och hoppa av.

Jag gjorde det sistnämna och såg en överförtjust Miller skutta iväg SKITNÖJD hemåt. Det var bara att börja gå. Arg som ett bi var jag, men efter att ha fått gå en bit så hittade jag pisken och önskade då bara att hästkraken skulle ta sig hem för egen maskin utan att skada sig.

Efter ytterligare en bit blev jag upplockad av jaktlaget. De hade hört Miller komma i full kareta efter vägen och min kusins pappa hade klivit ut i vägen framför hästen och Miller hade stannat. Min kusins pappa är nämligen den som gett Miller mat under många år, så att han stannade där är föga förvånande.

Jag red Miller under några år. Minns vid ett tillfälle när han mosade mitt knä mot en trädstam, och den gången när han drog min dåvarande pojkvän genom ett helt gäng av granar.

Säga vad man vill om denna envetna häst, mycket tok hade han för sig, men när det verkligen gällde så ställde han upp. När ja red vilse så bar han mig tryggt hem, och ville jag rida barbacka så var det bara att parkera honom i närmaste grästuva och ta sats och kravla sig upp på hans rygg.

Under den här tiden red jag inte för någon. Jag och Miller hittade på våra egna sätt att lösa saker och ting, och så gott som altid red jag ensam på honom i skogen.

Jag började på gymnasiet är jag red en del, och träffade då en kille vars pappa hade travhästar hemma. Miller föll tyvärr bort lite grann under de här tiden, eftersom jag hade fått längre till honom och andra saker tog min tid. Istället red jag lite grann på travhästarna (de som jag lyckades sitta på i alla fall). Det här pågick också under några år och hästarna varierade både utseendemässigt och i sinnet. Slutligen fick jag tillgång till ridhus, men jag red fortfarande inte för någon intruktör. En av de här travhästarna ville inte heller gå hemifrån en dag, så jag provade knepen jag lärt mig av Miller och detfungerade. Sedan den dagen hade jag inga problem att få henne hemifrån. Guuud vad jag saknar de här hästarna!

Samtidigt som jag njöt av tillvaron att få sköta och hantera dessa underbara varelser så kände jag att det enda jag fungerade som var någon skogsmulle, jag skulle aldrig bli något. Jag såg hur andra red för instruktörer, att de åkte och tävlade och priserna de kom hem med. Jag ville också, i alla fall prova. Men inte ens de små pay & jump som anordnades i ridhuset kunde jag vara med på...

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag ägde ETT par ridbyxor, när de var smutsiga red jag i strechjeans. Jag fick senare två par ridbyxor av min syster och det var välkomna presenter må ni tro. Min hjälm hade flera år på nacken och började verkligen bli trång och shortchapsen var slitna.

Den utrustning jag hade var sånt jag samlat ihop, sånt som andra inte längre ville ha och som skulle slängas annars.

Men det var också den här tiden som jag började få någon krona över här och där, så jag lyckades införskaffa mig några borstar och något enstaka hästtäcke på reor och sånt.

När den här tiden sedan var slut av olika anledningar så hade jag samlat på mig ett litet förråd av saker som hamnade i källaren.

Jag saknade hästarna så och när jag efter en tid fick ett erbjudande om att börja rida en fjording så var jag nyfiken, men tveksam. Jag kom ihåg den envisa Miller -han måste ha bestått av 1/4 åsna eller nåt. Skulle jag rida en till sån?

Men jag provade... Det här var hösten 2006  och som många av er kanske vet så var Jum-Jum en busig 6-åring. Livet var en fest, och om jag ville vara med så fick jag festa på hans villkor. Men han var aldrig elak, utan bara full av tokigheter och äventyr. Att jag inte ramlade av oftare är en gåta!

På Jum-Jum försökte jag börja rida lite lektioner, jag drig med mig kompisar ut och vi grejjade på gärdet. Ibland gick det bra, ibland mindre bra...

Jag hade lagt mig till med en massa fula ovanor, och la till ännu fler...

När jag sedan flyttade till Gävle 2008 kom en vändning för mig. Jagf ick tag i en äldre arabvalack. Han var nog inte världens vackraste, men han var snäll och väldigt välutbildad! Dessutom hade han en ägare som var ööpnehjärtad och lät mig hantera honom som min egen (det hade jag ju gjort med Jum-Jum också). Och jag red några lektioner, men det var svårt!

2009 hämtade jag ju hit Jum-Jum och kämpade på med honom -utan instruktör fram till hösten.

Då var han väldigt övergödd och hade inga större planer på att samarbeta några längre stunder.  

Sommaren 2010 köpte jag Jum-Jum och han är en helt annan häst. Alla ni som följt oss vet ju hur det har varit och var vi är idag!

Det jag vill ha sagt med det här är att vissa har det mer förspänt än andra. Det är orättvist, men det får man tyvärr leva med. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa. Och man ska komma ihåg att varje framsteg man gör är ett eget framsteg!

Mina föräldrar hade inte råd att låta mig gå på ridskola, inte köpa mig någon egen häst eller ens köra mig fram och tillbaka jämt. Ibland släppte mamma av mig och cykeln på vägen till stallet. Då fick jag cykla sista halvmilen.

Och när jag hade Jum-Jum så cyklade jag nästan jämt. Det var tufft och jag slet som ett djur, men var är jag då idag?

Det är först sista 1,5-2 åren som jag haft möjlighet att träna regelbundet och som jag haft möjlighet att åka ut och prova att tävla. Då ville min häst från början inte bli lastad, så även det har jag kämpat med.

Jag skaffade min första egna häst när jag var 25 år, för att jag först då fick möjlighet och kände att jag var mogen för det.

Vad framiden har med sig för mig, det vet jag inte, men tillsammans med hästarna är det så mkt lättare att känna sig komplett.

Klaga inte utan försök se till det ni har!

Hade jag inte haft den envis Miller i mina tonår så hade jag kanske inte klarat av Jum-Jum som nog är lika envis. Och i så fal hade jag ju gått miste om en väldigt trevlig kompis och aldrig blivit vän med den otroligt charmiga kille som han faktiskt är.  

/Kastrullhäxan