Nu är alla röda dagar över och sambon sitter i lastbilen på väg till Skåne.
Själv lyckades jag söva jäntan utan större bekymmer (om man bortser från den jättekräka hon placerade på min axel, men det har jag förstått att jag är tvungen att leva med) och nu tänkte jag kasta in ett inlägg här innan jag själv borstar tänderna och kryper i säng.

Har haft lite småångest över att sambon åker iväg igen. Livet ställs liksom lite på ända och det här blir första vändan som jag är själv med Julie och inte har Jum-Jum hemma.
Jag är lite rädd att bli sittande inne utan umgänge och på det viset mögla bort.

Men i morgon ska jag besöka goda vänner och Julie ska få leka lite med en jämnårig kamrat. Så det blir nog toppen för oss båda i morgon.   
I övrigt hoppas jag verkligen att jag kan få igång motivationen för promenader igen. Nu har ju värsta djupsnön smält bort och det är inte längre sjukt tungt att skjuta barnvagnen framför sig. Och eftersom det är mildare ute så behöver Julie inte massvos med kläder/filtar och allt bli lite enklare.
Jag behöver göra mig av med lite julmat som fastnat på helt fel ställen!  

Sedan kommer sambon hem på torsdag, för att fara igen på kvällen. Men det fixar jag nog tror jag.

Hade egentligen inte tänkt åka till Jum-Jum före styrelsemötet med föreningen, men jag kände nu att jag inte klarar av att vara utan honom så länge. Så på måndag far jag och Julie ner och spenderar några dagar där.
Jag hoppas på att både hinna träna lite bruksridning/trail och någon uteritt, gärna med sällskap!

Förhoppningvis kanske jag kan lyckas ta någon vettig bild på vildbattingen också och dela med mig av.

Vi hörs!

/Kastrullhäxan  

Inledde året som gravid med foglossningarna från helvetet och en ständigt svällande mage.
Utredning för högt blodtryck med följande medicinering som från början inte alls fungerade och som var riktigt obehaglig.
Magen i februari förra året.
Försökte få ut havandeskapspenning från Försäkringskassan. Skickade in någonstans runt 16 ark med papper till dem där jag bland annat bekskrivit mina arbetsuppgifter och hur mkt jag lyfter under en dag.
Beksrivningarna var löjligt utförligt skrivna men ändå fick jag ringa till FK två gånger för att få ett beslut.
Under tiden hann jag bli sjukskriven för besvären jag hade.

Vi beslutade oss för att inte behålla Mulle och sa upp avtalet.  
Sambon fick dock en prova på-ritt på Täby galopp av mig i födelsedagspresent. Vi hade med oss Mulle dit och sambon tycker att det var bland det roligaste han någonsin gjort. Även Mulle tyckte att det var jätteskog trots att banan var grymt tungsprungen den dagen.

 

Vi tog bort Lumi. Sambon och jag var överens, men jag gjorde det en dag när han var i Skåne. Allt gick lugnt och fint till men det var bland det svåraste jag har gjort. Kära lilla Lumi saknas oss fortfarande.

 

Hela kroppen svullnade, jag vaknade på nätterna av kramp i benen, kunde inte få på mig förlovningsringen längre (det kan jag fortfarande inte) och tillslut kunde jag inte ha mina egna skor (förutom gummistövlarna). På slutet av graviditeten använde jag mina gummistövlar eller sambons foppatofflor.

             

Jag var till förlossningen vid 4 tillfällen pga mitt höga blodtryck och sista gången vägde jag nästan 100 kg och var SÅ LESS på att vara gravid. Det beslutades att jag skulle sättas igång och den 9e juni fick jag och min sambo en liten dotter

Tyvärr fick Julie gulsot och jag fick aldrig igång amningen. Vi fick inte åka hem eftersom Julie var så dålig och det känslan jag hade under veckan som jag var på sjukhuset vill jag aldrig känna igen.
Än idag har jag svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på eländet.
Det hela slutade i alla fall med att Julie blev så dålig (trots att hon hade ljusbehandlats) att det togs beslut om att hon skulle få en sond inkopplad via näsan.

Vi gick ner till neonatalavdelningen (Julie låg fortfarande på ljusbrädan där hon hade ljusbehandlats) och medan vi väntade på att läkaren skulle komma så passade jag på att ta upp Julie och hålla henne nära mig.
Sonden kopplades in och sedan fick vi sätta oss i ett rum intill och där bröt jag ihop totalt.
Minns att jag bara hade en liten handduk att stoppa om Julie med och tårarna bara rann och rann på mig.
Hade någon sagt till mig där och då att jag var en olämplig mor så hade jag antagligen lämnat ifrån mig Julie och sedan hoppat i Gavleån eller nåt.
Meningen var ju att vi skulle tillbaka till BB och att personal från Nepnatalavdelningen skulle komma upp och hjälpa oss med sonden när det var matningsdags, men läkarna på Neo såg antagligen i vilket risigt skick jag var och beslutade snabbt att göra i ordning ett rum åt oss så att vi fick flytta dit ner.
Det var första gången sedan Julie kom ut som jag kände en liten gnutta hopp.
Och jag sa till sambon att det kändes som om vi äntligen var på väg hem. När sambon sen sa till sin kompis att det kändes som om vi närmade oss hemmet steg för steg så skrattade kompisen lite och sa (skojade såklart!) att "Ja, ni har ju flyttat ner en våning så lite närmare parkeringen är ni ju!"

Mitt i all denna bedrövelse hittade vi vänner på BB. Deras dotter drabbades, precis som Julie, av gulsot och vi hamnade även på Neo tillsammans.
Flickorna har många saker gemensamt, bland annat deras namn som båda är namn från sommarmånader och att de fick en tuff start i livet.

Idag är de glada och pigga tjejer och jag hoppas att vi får möjlighet att åka och träffa den andra familjen snart!

I juli tog vi bort vår andra katt, Pyret. Efter lång och trogen tjänst ho mig/oss så klarade han inte längre av att vara innekatt och efter en kort tids utevistelse kom han tillbaka och hade varit i slagsmål.
Detta var ockå ett tufft beslut, men det känns ändå som om vi gjorde rätt. Jag saknar Pyret något enormt.

Mulle åkte till Borlänge på prov hos en familj, men började konstra och skickades tillbaka. I slutet på augusti åkte han istället till en ny fodervärd i Järbo och där bor han än idag och skänker mkt glädje och lycka. Han testar gränserna även där, men har nog mött sin överman och för var dag som går blir Mulle bara mer och mer positivt inställd och uppför sig allt bättre.
Jag är så glad att vi hittade ett sånt fint hem åt honom och om jag ska vara ärkig så saknar jag honom lite grann.

I september började jag komma igång med ridningen igen mer på allvar och povade att åka och träna för Cissi G på Fältis. Jumme gick enormt bra och det var en så underbar känsla att vara tillbaka på hästryggen igen.
Jag hade saknat det massor och det var som en dröm att äntligen vara på G igen.

Under hösten började Julie dela med sig av allt fler leenden.      Samtidigt blossade hennes märke på näsan upp ordentligt.  Vi frågade på BVC och fick veta att det var ett smultronmärke, hemangiom. Alltså en godartad blodkärlstumör som är ofarlig och som försvinner av sig själv. I ungefär samma veva kom jag på att om man tar svartvita bilder så blir inte märket iögonfallande på samma vis som när man tar färgbilder.

I oktober åkte vi till Bollnäs och jag tävlade Jum-Jum. Jag tycker att domaren var onödigt hård och först var jag lite besviken. Men när det fick sjunka in lite så vet ändå jag hur mkt jag och Jumme har utvecklats och det är det enda som betyder något. Skit samma vad någon domare tycker! I den här vevan fick också Julie sitta på en häst för första gången och vem är mer lämpad för ändamålet än vår egen Jum-Jum!?

Under hösten orkade jag inte längre stå emot min depression längre och fick börja medicinera igen -fast jag egentligen inte vill. Rätt tufft är det, men jag har inte bara mig själv att tänka på längre och Julie förtjänar den bästa mamma hon kan få. Och hur det än är, så fungerar jag lite bättre med medicin än utan just nu.

Julie döptes och dagen blev vacker och full av jättefina minnen. Tack till alla er som kom och förgyllde hennes dag!

 
I slutet på året kom den dag som jag bävat så för.
Ibland är livet inte rättvist och ibland måste man ta beslut som man egentligen inte vill.
I början på december åkte min älskade Jum-Jum till min syster och jag vet inte hur länge han blir kvar där.
Han är fortfarande min och han ska hem en dag, men först måste jag få ihop mitt liv och min vardag.
Men det var med ett trasigt hjärta som jag lämnade Borlänge den där eftermiddagen.

Rent generellt har 2012 varit ett mkt tråkigare år än vad jag hae väntat mig.
Jag vet inte om jag fällt så många tårar någonsin i mitt liv.
Samtidigt som det varit enormt jobbigt så har det också fört mig lite närmare sanningen om mig själv.
För om jag tittar tillbaka på den människa som jag var för 5 år sedan, när jag träffade min sambo, så är jag stark idag. Den lilla "trasiga" tjejen som åt som en fågelunge är borta och även om jag är skör och klen på många plan idag också så är jag ändå mer medveten om att allt det onda går över en dag och att jag kan klara mig på egen hand om det skulle krävas.
Samtidigt har jag insett att man kan känna något otroligt starkt för en annan människa efter 5 år tillsammans, utan att för den skull vara helt beroende av denne.
Och det jag känner för Julie är något som inte går att beskriva. Jag har alltid känt att jag ska beskydda henne, men den där "riktiga" mamma-känslan kom först senare. Idag finns det inget som jag älskar högre än henne.

Jag har hittat riktigt fina vänner och också upptäckt vad de är beredda att göra för mig.
Det har hänt att jag har ringt och bett om en tjänst och VIPS! så har det funnits en hjälpande hand, som dessutom tackat för att jag bett just dem!
Tusen tack ska ni alla ha. Det betyder massor för mig och ni ligger mig hemskt varmt om hjärtat ska ni veta!

Nu är vi inne i 2013. Ett nytt år med nya möjligheter.
Jag vet inte exakt vad jag vill med mitt liv och på ett vis oroar det mig.
Men, jag ska försöka se på det här kommande året med tillförsikt och hopp.  

/Kastrullhäxan