Dum fråga, kanske ni tycker.
Men ärligt talat har jag kommit till en punkt i livet där jag börjat fundera lite över vem jag är, eller kanske snarare vem jag vill vara. Eller så är det en blandning av vem jag vill vara och vem andra förväntar sig att jag är.

De allra flesta här i världen känner mig som Lillan.
Första gången jag presenterar mig för någon brukar ögonbrynen åka upp lite förvånat. "Ehhh.. Jaha. Lillan alltså?"
Jag är ju varken kort eller liten på något annat sätt så just Lillan är lite uppseendeväckande i början.
Men sen blir det så naturligt, alla säger Lillan till mig och tänker inte mer på varför.

MEN. Bakom smeknamnet Lillan finns det ett dubbelnamn. Det är egentligen inget fel på det, mer än att det är långt och det finns massor av sätt att stava det. (Inte ens min mamma stavar det rätt alla gånger ska ni veta!)
Och att det ständigt råkar bli så att ett av namnen byts ut mot något annat. (Som kanske känns naturligare än mina två namn tillsammans?)
Och det är här som jag för tillfället fastnat lite i livet.

Jag är nämligen på väg att sakta men säkert skaffa mig mer ansvar på mitt jobb. Det innebär mer kontakt med andra inom kommunen och plötsligt vet jag inte hur jag ska presentera mig.
Min mailadress kommer i framtiden bestå av mitt förnamn.förnamn.efternamn@kommunensnamn.se och då känns det lite konstigt att avsluta alla mail med Lillan.

Lika är det när jag ringer till det stora produktionsköket i kommunen för att fråga om något.
Är jag då Lillan eller hon med det där lite udda dubbelnamnet? (Vi är för övrigt tre med dubbelnamn på min arbetsplats). Och om jag presenterar mig som den ena eller den andra, vet de då vem de pratar med?

Mja... Jag ska fundera vidare. Det är kanske dags att bli vuxen, knyta mig till mitt riktiga namn ordentligt och skrota "Lillan" en gång för alltid... Andra (tex mina kollegor) kallas ju vid båda sina namn i dubbelnamnen så det borde ju fungera även för mig. Eller?

/Kastrullhäxan  

 

mirandel

3 november 2013 18:13

Eller byta förnamn. Jag kommer alltid vara din syster yster

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...