Jag har en dröm där jag är stark, står på egna ben o allt löser sig.
Sista året känns det som om det varit en hel massa omkring mig o det är tack vare riktigt fina vänner som jag orkat mig igenom många saker.
Samtidigt blir jag allt mer säker på att det jag känner är äkta o att jag måste lita på mig själv. Det är då jag mår som bäst.

Jag har funderat över hösten.
Julie fick inte plats på förskolan här hemmao vi vet inte exakt hur det kommer se ut på mitt jobb. Vi vet att det är förändringar, men inte hur en vardag kommer att se ut riktigt.

Det är flera små saker som gör att jag funderar fram o tillbaka, o det är samma små saker som gjort att jag tagit beslutet att lämna ifrån mig Jumme ytterligare lite mer.
Även detta har jag funderat på. Vem litar jag tillräckligt mkt på för att låna iväg min bästa kompis till? O vem av alla dessa har tid, råd o engagemang i tillräcklig omfattning?
Så pratade jag med min medryttare, bara häromdagen faktiskt. O då säger hon, efter några timmars fundering, att hon vill ha honom mot att jag stallar upp honom närmare henne.

Allt har gått väldigt fort. Innan jag hann blinka så hittade jag en stallplats o några av dem som står där har nästan skrikit åt mig att flytta in, helst nu. Men jag sa att de iaf får vänta till efter SM innan vi kommer.