Jag kan ärligt säga att det var svårt att välja "någon" i min familj så därför delar jag med mig av en bild på alla mina tre familjemedlemmar.
Även om Jum-Jum inte bor tillsammans med oss så ser jag honom ändå så gott som en familjemedlem.
Jag är otroligt stolt över honom och han är en otroligt fin vän.

 
/Kastrullhäxan  

Jag försöker att inte tänka för mycket på SM eftersom det gör mig sjukt nervös.

Förra året deltog vi ju "bara" i bruksridningen och hade egentligen inga höga krav på oss.
Vi var debutanter med två ynka tävlingar (de som krävdes för att då kvala) i bagaget.

I år satsar vi på allroundklassen och egentligen har inte kraven ökat rent prestationsmässigt.
Jag själv åker i första hand för att vi ska ha roligt ihop, men självklart vill jag att vi ska ha en vettig chans att klara uppgiften på ett schysst sätt och vara ett föredöme -både för oss själva och för fjordhästen som ras.

I samband med att jag tänker på var vi är på väg så tänker jag på den utveckling som vi har gjort -både jag och Jum-Jum.
Det är så synnd att jag inte har film på hur han var en gång i tiden. För folk som ser oss idag tror mig nästan inte när jag berättar. Och ibland känns det overkligt för mig också.

   
De här bilderna behöver jag kanske egentligen inte visa. Många har redan sett dem.
Men det är så skönt för egen del att kunna se det här och förstå hur långt vi faktiskt kommit tillsammans.

Dels har Jumme blivit smalare och lydigare, men jag har cokså utvecklas som ryttare, som hästägare och som människa. Jag har lagt min hjärta och själ i denna häst och nu ser jag alla framsteg och tillsammans med Jumme har jag sett drömmar och mål uppfyllas.

Jag skulle tro att 90% av de som såg mig och Jumme tillsammans första åren ALDRIG skulle ha satt en enda krona på att vi en dag skulle starta SM tillsammans.
De hade nog inte heller trott att han skulle dra fyrhjulsvagn, backa i vinkel och vända på trängt utrymme.
En hel del undrade faktiskt vad jag skulle med hästen till egentligen. Och jag får erkänna att ibland undrade jag också.
När han stod i över två timmar och bara VÄGRADE kliva på transporten. När vi talade om för honom att det inte var något att diskutera så stegrade han sig och slog sönder en lampa på transporten. En transport som vi lånat.
Då grät jag och hotade honom med att han skulle få åka hem till Fjugesta igen.
Eller när han backat ut från ridbanan och vägrat gå in igen. Eller när han slitit sig när jag longerat...

Åh vad han har testat mitt tålamod. Och många tårar har jag fällt.

Ändå har jag alltid älskat honom och under all pannlugg har jag sett en häst som arbetar med huvudet och som är otroligt smart!

Och någonstans, innerst inne, har det hela tiden brunnit ett litet ljus, en gnutta hopp. Någonstans har jag förstått att när den här hästen får en uppgift så kommer han att bli ruskigt bra.

/Kastrullhäxan  

 

Jag bjuder på en gammal bild på mig själv och käraste Jum-Jum.

2009 är bilden tagen och jag var så smal!
Förhoppningsvis orkar jag fortsätta kämpa (ni ska veta att det känns tröstlöst ibland) och gå ner i vikt.

/Kastrullhäxan  

Jag tänkte att jag skulle beskriva en helt vanlig dag och lite hur våra rutiner ser ut.
Lite olika är det beroende på hur sambon jobbar och om jag har hjälp av honom eller inte.

Vanligtvis ringer min väckarklocka 5.15 men jag krälar ur sängen först 5.20 och då är det raka vägen in på toaletten för att tömma blåsan.
Därefter kokar jag te och brer mig en smörgås och fixar lite åt Julie (om jag inte förberett kvällen innan).
Framåt 6-tiden väcker jag Julie (om hon inte vaknat själv) och då är det torr blöja, nya kläder, medicin, välling och tandborstning som gäller. Vi hinner givetvis med lite mys emellan också.

Sedan studsar Julie i sina skor, sin jacka och sin mössa innan jag bär ner henne till garaget och sätter henne i bilen.

Vi brukar vara vid förskolan runt 6.30 och vanligtvis sitter jag i bilen och åker mot jobbet mellan 6.45-6.50

7.30 brukar jag vara ombytt och klar och börjar ta tag i dagens uppgifter.
Exakt vad som görs varierar såklart.

Framåt 9 försöker vi fika lite och 12.30 har vi lunch.

14.30 byter jag om och åker från jobbet. Runt 15.20 -15.30 hämtar jag Julie på förskolan.
Hon blir alltid glad när jag kommer och rusar genast till sin hylla för att få nappen och snuttis innan vi tar på skor, jacka och mössa och åker hemåt.

Vi är hemma runt 16 och då brukar vi kunna sätta oss vid dukat bord tack vare att Julies farmor äter tillsammans med oss. (Hon har alltså gjort mat åt oss allihop). Och därefter är det lite lek eller möjligtvis ett bad för Julie som gäller.
Vid 18-tiden börjar hon bli trött så då är det dags för kvällsmedicinering, nattblöja, pyjamas och lite föda inför natten (vanligtvis välling) men ibland får hon smörgås istället. Tandborstning är såklart obligatoriskt och sedan går vi in på hennes rum och hon lägger sig i sängen. Vi sitter kvar en stund men går sedan ut och hon somnar.

Då hinner man få en stund för sig själv. En kopp te, en kvällsmacka, en dusch, eller bara glo på tv en stund.
Man är ganska trött själv också så man sitter vanligtvis inte uppe och ugglar inpå småtimmarna.

Julie sover duktigt om nätterna, men ganska ofta kommer hon in till oss runt midnatt. Lyfter man upp henne somnar hon om mellan oss inom några minuter.

Om sambon är hemma hjälper han såklart till och rutinerna kring Julie är så lika det bara går. Detta för att underlätta för hela familjen så mycket som möjligt.

Julie föredrar rutiner och allt är så mycket lättare när hon är förberedd på vad som väntar.

Så här har vårt liv inte alltid sett ut såklart, och vissa dagar skiljer sig från det jag beskrivit ovan.
Sambon har tex en fridag i veckan och då passar jag på att åka till stallet efter jobbet eftersom sambon är hemma med Julie.

Nu ska jag borsta mina tänder och förbereda inför min egen nattsömn.

Natti natti!

/Kastrullhäxan  

Jag antar att ni vill att jag skriver om någon utanför min familj och sen jag blev mamma så är umgänget ganska begränsat. Det blir mest att jag är med familjen -eller med hästen (och honom får ni väl höra en hel del om ändå, eller hur?)

Så jag tänkte faktiskt presentera min kompis Johanna.
Nu umgås vi kanske inte jämt och ständigt och folk lär väl knappast se oss som lång- och lerhalm, men en del timmar i stallet har det blivit.

Johanna är dessutom så gullig att hon dejtar min hovslagare åt mig med jämna mellanrum.

Hur som helst. Jag och Johanna träffades via Jum-Jum. Hon började rida honom förra året och på den vägen har vi blivit vänner. Emellanåt släpar jag med mig Johanna att åka med i fyrhjulsvagnen.

Eftersom jag inte har särskilt mycket bilder på henne så snodde jag en från hennes Facebook. Shysst va?   

 
Jag är glad att jag hittade Johanna.
I övrigt tänker jag inte hänga ut henne mer här just nu. Vill ni veta mer om henne får ni be henne gästblogga!

/Kastrullhäxan  

Wiiie!

Ikväll är jag ganska glad även om det innebär att jag kommer att få leva på vatten och knäckebröd resten av sommaren.
Men vad gör man inte för det man drömmer om?
 
/Kastrullhäxan  

Jag har sån bloggtorka att jag ästan funderar på att stänga ner bloggen.
Att kommunikationen till FB är totalkass och att det inte alltid är jätteenkelt att blogga från mobilen gör mig inte mer ihärdig direkt.

Vad vill ni läsa om? Kom med förslag!

/Kastrullhäxan  

Efter några händelser den här veckan har jag funderat en del och tänkt mycket på hur viktigt det är att vi vuxna finns i barnens och ungdomarnas värld.
En person sa en sak som jag tycker är tänkvärd när det gäller barnen:
Om vi tänker oss barnen som en spiralfjäder som vi håller i handen. Om vi bara släpper den så flyger den iväg, helt okontrollerat.
Men om vi istället sakta öppnar handen ochlläter fjädern långsamt få räta ut sig så kommer den att stanna kvar, eller åtminstone inte flyga iväg så långt.

Precis så är det med barnen. De behöver oss vuxna, de behöver regler och förmaningar. Samtidigt behöver de frihet under ansvar, men när det inte fungerar så är det så viktigt att barnen får se att det ger konsekvenser och att det inte alltid är så roligt.

Idag ser jag många ungdomar (i olika miljöer) som jag faktiskt är lite bekymrad för. Hur ska de klara sig i framtiden?
En del verkar tro att man kan glida genom livet på en räkmacka och att allt löser sig.

De här ungdomarna kommer att få det otroligt tufft på arbetsmarknaden.
Ingen vill anställa någon som helst sitter och rullar tummarna (eller spelar spel på mobilen) hela dagarna.
En sån person kommer att bli uppsagd ganska omgående.


Nåja, nog babblat om det (känns som om det blev en del svammel).
Idag har jag varit till min älskade Jumme. Vi tog en tur med fyrhjulsvagnen och övade på att backa i vinkel på ett ställe. Han är otroligt intelligent och samarbetsvillig!
Jag borde verkligen försöka komma igång mer med körningen. Det trista med körning är att det är ruskigt dyrt bara...