Jag antar att jag har en del att förklara så här efter mitt uppgivna inlägg på Facebook i morse.
Många undrade nog vad som tog åt mig och varför jag, efter en längre tids positivitet, plötsligt bara gav upp och tyckte att allt var skit.

Det finns nog egentligen inte så mkt att säga, mer än det som de flesta redan vet: Att jag har en depression.

Det är många saker som händer kring mig just nu. Julie har börjat på förskolan och hon ska lämnas och hämtas, när vi är hemma ska hon sysselsättas, matas, medicineras och nattas och så vidare.
På jobbet är vi en tjänst mindre samtidigt som jag ska lära mig kontoret och det administrativa. Jag har dessutom ansvar för salladsbord och matsal...
Ovanpå det valde jag att anordna en bruksridningsträning. Jättekul och trevligt men det tog nog mer energi ur mitt huvud än vad jag först trodde.

Och så skulle jag, mitt i alltihop, besiktiga bilen.
Och det här vill jag egentligen inte prata om, då det i morse visade sig att jag missat min tid eftersom jag inte varit uppmärksam nog...
Så nu åker jag på en straffavgift för detta och bilen ska besiktigas den 20e september istället.

Det här fick i alla fall min värld att rasa i morse. Jag kände mig så totalt värdelös.
Jag vet ju att det är min depression som talar och att det jag känner såna där gånger inte är verklighetsförankrat, men det är ändå väldigt jobbigt.

Hur som helst, jag bröt ihop en stund på jobbet, ryckte upp mig igen och fortsatte sen att riva morötter.

Så det är ingen större fara med mig. Jag var bara väldig less på att saker och ting inte bara kan vara enkelt.

 
Ni får en bild från helgens träning.

/Kastrullhäxan  

Ibland funderar jag på vad jag skulle fylla mitt liv med om jag inte hade häst.
Som det är nu pusslar man med tiden o orken o ändå hinner jag bara jobb, barn o häst.
Andra aktiviteter finns det knappt utrymme för o det måste planeras noga.

Men när jag tänker så undrar jag verkligen om jag skulle åka på alla de där resorna utomlands, om jag skulle köpa nya dyra kläder o unna mig en bättre bil vartannat år.
Sanningen är att om jag säljer Jumme, transporten o bilen så får jag ut en slant som kanske skulle få min bank att bevilja ett huslån.
Det sjuka är att om jag inte får behålla hästen så kan jag lika gärna bo kvar här där
Julie har börjat skaffa kompisar o vi har nära till allt o tom kan ta bussen till köpcentret utanför stan.
Varför ska jag sitta i skogen o uggla om jag inte får ha min absolut bästa kompis med mig?

Nog om det.
Jag har varit hemma idag då Julies förskola haft planeringsdag. Julie har varit på strålande humör hela dagen o hjälpt mig med sysslorna i stallet.
Sen blev Jumme skodd o tyvärr blev det ett missförstånd mellan honom o hovis så hovis fick in en söm i handen o började blöda. Typiskt.
På med plåster o sen på med sista skon innan Jumme fick gå ut i hagen igen.

Sambon hade precis ringt o berättat att han var på väg hem när en stallkamrat ringde o berättade att Jumme stapplade fram o var ovillig att gå. Ett samtal till hovis o sen lämna över Julie till sin far när vi möttes i dörren o så var jag på väg till stallet igen.
När jag kom dit var hovis redan igång med undersökningen av Jumme o efter att vi fått honom att trava på både rakt o böjt spår, dragit loss några sömmar o klämt o känt på stackars Jumme så drog vi tillslut bort båda skorna fram o då blev Jumme tvärhalt o vägrade nästan att röra sig.

Så nu är han öm i sulan igen o har fått tillbaka sina extra sulor. Han kommer antagligen att vara återställd inom några dagar.
Jag är så tacksam att jag har en rak, ärlig o
schysst hovis som ställer upp.
Det här är ju inte första gången som han ställer upp på obekväm arbetstid o fixar med Jumme.

Nu ska jag försöka sova några timmar.
I morgon är det dags för jobb igen...
/KASTRULLHÄXAN

[Bild]

Har jag berättat att Julie sover i eget rum?
Det är ett tag sedan som hon flyttade in dit o det har gått över förväntan bra.

Hon sover gott om nätterna, o vi sover gott om nätterna -i olika sovrum.
När vi ser att Julie börjar bli trött ser vi till att hon får nattvälling, tänderna blir borstade o sen säger vi åt henne att det är dags att gå o lägga sig. Då går hon raka vägen till sin säng o vill att vi lyfter i gene där.
Så får hon napp o snuttis, puss o kram o så startar vi hennes mobil som hänger över sängen (alltså inte en telefon!) o går ut men lämnar dörren lite på glänt.
O inom fem minuter sover hon.

Vi är verkligen bortskämda o börjar undrar om det inte är dags för ett bakslag snart?
Hon är ju så grymt duktig på allt hon tar sig för o hon är väldigt, väldigt snäll.
Även om hon kan vara krävande o man får jaga henne mellan varven så är hon är grund o botten världens mysigaste o det finns inget som kan värma mitt hjärta så mkt som en kram o ett leende från henne.

Jag visste inte att jag kunde skapa något som är så perfekt, men nu vet jag!

/Kastrullhäxan

Som ni redan vet har jag haft en hektiskt vecka på jobbet och det har blivit några mertidstimmar för mig och det var en väldigt trött Kastrullhäxa som startade bilen i fredags eftermiddag.

Hur som helst, det var inte det jag skulle fortsätta tjata om, utan jag tänkte berätta om en sak som jag lyckades med i veckan.

Jag har en regel att om bunkarna kommit ut i diskrummet så smakar jag INTE.
Men här i veckan  stod en kollega och vispade ihop en dessert som luktade så ljuvligt medan jag sprang fram och tillbaka mellan renseriet och matsalen.
Jag passerade diskrummet flera gånger och rätt som det var stod det en bunke där inne och jag tittade nyfiket ner i den.
Desserten, MUMS!
Trots att jag har den där regeln om att jag inte smakar ur skålar som hamnat inne i disken så kunde jag inet låta bli.
Jag snappade åt mig en sked och tog en klick i kanten på burken.

Och ungefär då lärde jag mig en hådr läxa: Det var nämligen ingen dessert i den där skålen. Det var ett från stekbordet!
Det hade börjat stelna men var alldeles ljummet inuti.

Det var NÄSTAN så att kräkreflexen utlöstes. Ni kan ju själva tänka er att ni TROR att ni ska få smaka något riktigt sött och sliskigt, men i själva verket får ni en fet, slemmig klump i munnen...

Jag kommer aldrig mer att tumma på min egen regel vad gäller bunkar och diskrummet i alla fall, det är ett som är säkert!

/Kastrullhäxan  

De sista två veckorna har det varit mycket för vår familj.
Julie skolas in på förskolan och det verkar gå bra, men hon blir verkligen trött av alla nya intryck och allt spännande som händer.

Sambon tar hand om inskolningen och han verkar trivas bra med det.
När jag kommer hem från jobbet på eftermiddagarna så lyser lyckan och glädjen i både hans och Julies ögon.

På jobbet är det fullt upp.
Vi har blivit av med en tjäns hos oss och ja, det märks om man säger så...
Jag ska inte säga så mycket mer om just den saken, men jag hoppas verkligen att jag så snabbt som möjligt kan sätta mig in i alla delar på kontoret så att jag kan få det att rulla på rutin.
Som det är nu så fixar jag massor av saker, men får också fråga om en hel del eftersom det är många saker som jag fortfarande inte kan.

För er som inte vet så är tanken att jag ska "klättra i kärriärsstegen" och så småningom ta över det administrativa på arbetsplatsen. Än så länge är jag under utbildning och hankar mig fram med en hel del stöttning.

Och nu har vi haft besök av hälsovårdsnämnden också och nu börjar jag verkligen förstå vilket jätteansvar jag kommer att få i framtiden. Det är bra mycket mer än att bara beställa hem varor och skriva beställningslistor för matlådorna.
Lite skrämmande är det, men samtidigt spännande.
I grund och botten är det ju det här som jag vill och som jag så länge kämpat för. Jag har ju alltid älskat att ha kundkontakt (och därför var jag en klippa i kassan när jag jobbade på Max) och serva.

Det jag måste komma ihåg när jag känner mig lite skrämd är att jag inte är ensam.
Jag har ju suveräna kollegor som hjälper mig, stöttar och delar med sig av sin kunskap. Jag har dessutom andra inom samma område som mig som kommer att hjälpa mig.

Vi får väl se hur det hela slutar. Jag är som sagt under utbildning fortfarande och många saker kan hända innan jag har nått mitt mål. Men jag är ung och har inte bråttom, så varför stressa?

/Kastrullhäxan  

Jag sitter med dagens första tekopp o försöker vakna till liv innan det är dags att fara till jobbet.
Skolan har börjat och vi har numera fullt upp. Igår fick jag stanna över för att ge mina kollegor en vettig chans att hinna plocka varorna som anlände.

Idag hoppas jag att det är lite lugnare.

När jag skulle fylla i min mertid så blev jag tvungen att ringa efter hjälp för att lösa nytt inloggning på programmet på datorn.
Där såg jag min lönespecifikation och tydligen skulle jag inte få någon lön.
Det måste ha blivit något missförstånd eftersom det stod att jag skulle vara mammaledig till sista augusti, men nu är det fixat och jag kommer att få min lön som jag ska.
Det hade blivit lite ansträngt att överleva utan min lön denna månad kan jag lova.

I morgon ska jag till Jumme igen. Vi får se om vi ska iväg o träna terräng. Jag försökte ringa tränaren igår men fick inget svar så jag talade in på hennes telefonsvarare.

Julie har börjat inskolningen på förskolan. Hon o min sambo var där en timma igår o Julie tyckte att det var roligt.
Idag ska de vara där en lite längre stund.
Både jag o sambon tror att det kommer gå bra med inskolningen. Julie är så pass framåt o självständig redan.

När jag kom hem igår eftermiddag så var hon helt slut. Hon sov i sambons knä o när jag lyfte upp henne i min famn så registrerade hon det knappt utan kröp ihop på mitt bröst o fortsatte sova.
Så satt vi en stund och jag tror att både hon o jag njöt. Hon är så mysig, vår lilla tjej.

Nu måste jag ila iväg till jobbet.
Till helgen hoppas jag på lite sovmorgon.

puss o kram o nyp i stjärten!
/Kastrullhäxan

1. Bästa tiden för avmaskning är på våren mellan april till juni, innan hästarna går över till beteshage.

2. Att fodret innehåller 30% vatten.

3.En häst som väger 500kg har ett underhållsbehov på 25 liter vatten/dygn.

4. 37.2- 38.2 grader Celsius är normaltemp hos frisk häst.

5. 148 cm

6. 70 cm

7.Nicholas Evans

Grattis Carro. Du hade 5 rätt o var den enda som svarade på frågorna.

Halva arbetsveckan har gått och även om jag är trött på mornarna så börjar kroppen sakta men säkert att vänja sig vid det som numera ska vara min vardag.
Denna veckan sköter jag salladsbordet och det har varit lite småpyssligt eftersom varorna kom ganska sent igår eftermiddag. Men jag tror att barnen varit ganska nöjda trots allt.

Jag vet inte om jag tycker att alla besked som jag fått idag har varit direkt positiva.
Av olika skäl kan jag inte gå in så mkt på vad det rör sig om här på bloggen.
Men det som först verkade vara ett halvt mardrömsscenario har nu blivit något i stil med "Gör det som krävs om du då går på knäna. Fixar du det inte så synd för dig!"
Jag klarar mig nog oavsett hur det slutar, men jag känner att jag behöver börja ta ställning till om detta verkligen är något som jag står bakom och är villig att vara en del av. Även om det är motvilligt.

Och om jag nu beslutar mig för att inte vara det -vad vill jag då göra istället?

Livets många frågor.

En positiv sak som hände idag var i alla fall att jag och Jumme kanske blivit med flakvagn.
Det är inte helt hundra klart än, men en väninna till mig hade pratat med vagnens ägare som sagt att hon ändå tänkt elda upp den!   
Å nej! Inte om jag får bestämma! Tyvärr kunde jag inte kontakta henne själv nu ikväll då Julie bestämde sig för att hon behövde uppmärksamhet. Först började hon slita ut alla sambons lexikon ur bokhyllan och sedan stängde hon av datorn.
Jag hoppas i alla fall att hon inväntar ett samtal från mig. Jag vet att vagnen har renoveringsbehov, men det kan jag nog lösa med lite hjälp av goda vänner.

Saker som händer i min värld just nu har fått mig att stanna upp och försöka se saker från ett annat perspektiv. Huruvida detta är så dunt vet jag egentligen inte då jag nästan känner mig lite paranoid ibland.

Jumme fick vila idag också. Det dåliga samvetet gnager givetvis, men oavsett hur jag beter mig så har jag dåligt samvete och det är jättesvårt att hitta en vettig balans mellan att vara en god hästägare och en närvarande mamma.
Sedan jag hade Foxy här (hunden som jag lånade en helg) så har jag börjat fundera på om det här med hästarna verkligen är vad jag faktiskt vill. Och tanken har slagit mig att det hade varit LITE lättare om Jumme varit en hund.
Men nu är han inte det och sanningen är att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Allt han gjort för mig de senaste åren, både vad gäller mig som hästmänniska och för mitt välbefinnande.
Det finns bara en sak som jag vill mer, och det är att vara med Julie.
Jag tänker på henne ständigt och har bara ro i kroppen när jag jobbar och hon är med farmor, eller när min sambo har henne.
Tänk vad det hade underlättat om jag hade kunnat förvandla Jumme till en hund de närmaste åren!
Då hade jag kunnat åka på agilitykurser och gått långpromenader utan att förberedelserna skulle ta en halv evighet ur en ettårings synpunkt.
När Julie blir äldre hade jag förvandlat tillbaka honom till häst igen såklart!

Nu glöder mig hjärna, så det är dags att avsluta!

/Kastrullhäxan