Kanske orkar jag någon gång, längre fram i mitt liv, skriva om allt som händer och sker kring mig nu.
Jag vill fortfarande inte gå in på detaljer, men sanningen är att livet i stort är lite för tufft åt mig just nu.

Det känns som att jag sliter med att få vardagliga saker att gå ihop.
Väcka Julie på morgonen, ge henne medicin, rena blöjor, rena kläder, ytterkläder, skor och ner till bilen.

Krångla in henne i bilstolen från fel håll i baksätet eftersom det är för trångt att stå utanför och sätta fast henne i hennes stol.
Köra till förskolan, lämna, vinka hej då och sedan köra, allt medan det ljusnar, till jobbet.
På jobbet fungerar jag. Det går runt, jag gör det jag ska och blir ombedd att göra. Jag får stanna upp ibland, tänka, gå tillbaka där jag började och tänka efter. Starta om hjärnan.

Men jag får det att fungera. Tillsammans med mina kollegor.

Sen ska jag hem. Eller Julie ska hämtas först. Hjärnan är trött. Vid två tillfällen har jag kört förbi avtagsvägen mot hennes förskola och kommit på mig själv. Jag har fått vända, skällt på mig själv, blivit så trött på att alltid glömma allt möjligt.

Hos Jumme hämtar jag energi. Men det är alltmer sällan nu. Träffar honom bara några gånger i veckan.
Då suger jag i mig så mkt jag kan av allt det positiva som han betyder för mig. Jag försöker få stunder med mys, stjäla åt mig en kram och klia hans panna.
Jag lyssnar  kloppret när han går mot asfalten och grusvägarna. Jag blundar, lyssnar och försöker få hjärtat att slå lika rytmiskt som ljudet av hans lugna skritt.

Idag hade jag en dag när det blev för mkt. Jag bröt ihop.

I ungefär en timme hatade jag mig själv, kallade mig för värdelös oh piskade mig själv inombords för att jag inte klarar av att fixa de mest banala sakerna som sker utanför min vardag.
Jag tänkte att min sambo förtjänar så mkt mer än någon som bara kan gå rakt fram.

Någon som kan stötta honom i hans vardag. Avlasta. Vara behjälplig.

Det som hände idag är så typiskt, men bottnar i en rejäl portion otur också. Många små saker sammanföll, mot alla odds, precis samtidigt och mitt i smeten var jag.

En ganska kraftig käftsmäll och jag har all rätt i världen att bryta ihop en stund.

I morgon är en ny dag och kanske blir den bättre. Vem vet?

/Kastrullhäxan  

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då fanns en liten flicka

som bara ville dö.

När löven färgades röda

så kom en liten tjej

hon var så fasligt ledsen

och rädd för varje grej.

När löven färgades röda

och hösthimlen blev grå

då fanns en liten flicka

utan nånstans att gå.

När löven färgades röda

och de såg på varann en stund.

Han var en liten kille

och med honom fanns hans hund.

När löven färgades röda

och regnet stilla föll

då fanns en liten kille

som flickan i handen höll.

När löven färgades röda

och vinden ven så kall

"Spring före min lill hund,

vi ska följa dina skall!"

När löven föll av träden

och regnet blev till snö

då ville den lilla flickan

inte längre dö.

När löven föll av träden

och den sista blomman dött

då hade den lilla flickan

åter till världen fötts.

När snön smält bort från backen

och första knoppen kom

den lilla flickan log

och åter gick i blom.

När snön smält bort från backen

och solen sken så skönt,

den lilla pojken begravde

sin hund i gräset grönt.

När snön smält bort från backen

och den första blomman slog ut,

den lilla flickan höll handen

runt pojkens som en knut.

När solen sken från himlen

och midsommaren närmade sig

sa den lilla flickan till pojken

"Jag älskar bara dig".

När löven färgades röda

och bonden slagit sitt hö

då hade den lilla pojken

räddat sin fru från att dö.

(Skriven av Lillan 2005-10-27)

(I brist på motivation att skriva får ni denna text)

/Kastrullhäxan  

Plötsligt har lilla fröken börjat lägga sig platt på golvet o skrika varje gång hon inte får som hon vill.
Och det handlar inte bara om att vi föräldrar säger ifrån, utan även när hon inte får uppgifter, som hon själv tagit sig an, att fungera.

Hon är inte längre nöjd med att bara få sitta i knät eller få en ny leksak tilldelad.
Nu för tiden ska man som förälder vara aktivt deltagande, berömma o hänga med på alla upptåg.

Jag o Julie ska (försöka) förbereda oss för en kvällspromenad med vagnen o när vi kommer hem så hoppas jag att hon sover.
Då hoppas jag att min motivation att skriva fortfarande finns kvar för i så fall får ni ytterligare ett inlägg...

Idag laminerade jag pappret som jag tänkte sätta på Jummes boxdörr så att jag kan skriva små meddelanden sen.
Tror ni att jag kom ihåg att ta med det till stallet när vi åkte?
Nej, just det. Istället ligger det här framför mig och jag slår vad om att det skrattar åt mig.

Så det får väl följa med någon annan dag i stället...

Idag fick jag med min familjen till stallet. Det var ett tag sedan, men idag fick jag till och med sambon att rida.
Jag tog Julie i barnvagnen och traskade med bort till grusgropen där sambon galopperade Jumme några vändor.
Ingen klättring, utan galopp på plan mark.
Sedan hittade vi en vattenpöl i lite större modell och skulle försöka få Jumme att galoppera igenom.
Detta är något som vi måste träna på inser jag.
Kommer det som ett hinder under bruksridningen så kommer vi att dra på oss straff.
Först försökte Jumme galoppera på sidan av och när han inte fick det tog han världens längsta galoppsprång över.
På vägen tillbaka stod jag på sidan så att han inte kunde försöka springa där, men när sambon åter igen vände honom blev det tvärnit framför pölen innan Jumme, något motvilligt, travade igenom.

Sambon har också fått prova att rida honom på jaktkandaret nu.
Egentligen inte för att han behöver det för att hålla Jumme (han tycker inte alls att Jumme är stark och hänger sig i handen) utan för att Jumme ska få chansen att vänja sig vid bettet (det är ju ändå lite skarpare än ett vanligt tränsbett) och på det viset kunna förstå vad som menas när jag sedan ska rida honom med det.
(För jag tycker att han kan bli stark och att kan bli tung i handen. Det beror givetvis på mig fega och svaga ridning som förhoppningsvis kommer att tränas upp).

Det som är så otroligt med Jumme är att han kan gå för full rulle ena stunden, fara över de mjuka grusvägarna i grusgropen så det nästan slår gnistor om skorna! Han kommer dundrande genom kurvorna så att det nästan vibrerar i marken och öronen är toppade.
Två minuter senare skrittar vi hemåt och han bär Julie på sin rygg. Han går lugnt och fint på lång tygel och hon ler av lycka. Att galoppera iväg, dra hem eller bralla finns inte i hans värld då.

Idag har jag sett Julie gå fram till Jumme, ställa sig strax bakom hans framben och försöka lägga huvudet mot hans mage för att krama honom.
De två tycker verkligen om varann.
Sista biten hem fick Julie åka i vagnen. Inte populärt enligt lilla fröken som minsann skulle gå själv.
Hon började såklart protestera och när jag fått ner henne hjälpligt i vagnen och hon halvsatt och tjurade så stoppade Jumme plötsligt ner sin mule till henne.
"Hur du låter då lilla vän? Lugna dig lite så är vi snart hemma."

Och så var det med den saken. Jag stack åt Julie hennes napp och då lugnade hon sig.

Jag har en helt underbar familj. Har jag någonsin nämnt det?

/Kastrullhäxan  

Egentligen borde jag väl sluta förvånas över folk och deras beteenden, men jag antar att jag är naiv eller något då jag trots en del näsbrännor här i livet fortsätter ge folk chanser.

Men, ja, det gör ont när jag inser att folk som jag litat på och gett förtroende till plötsligt visar sig i en ny skepnad.
Det känns oerhört sorgligt att inse att människor som man sett som sina vänner håller saker hemliga, berättar halvsanningar och undanhåller delar av berättelser.
Det mest sorgliga av allt är att de inte tycks inse att förr eller senare kommer saker och ting fram.
Varför inte från början lägga alla kort på bordet och säga att "såhär var det".
Någon hade råkat göra fel, det händer den bästa, men inget farligt uppstod av situationen.

Och inte heller slutar det här inlägget så lyckligt.
Jag fick ett dödsbud idag. Den kvinna som vi sett som Julies gammelmormor avled hastigt ikväll.
Jag och Julie tände ett ljus här hemma för henne.

 
(Ruggigt störande att den blir felvänd)

Vila i frid.  

/Kastrullhäxan  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab

Jag läste den här kolumnen för ett tag sedan efter att den delats på Facebook och jag har hunnit fundera över den några gånger.
Och jag kan känna att de föräldrar som jättegärna vill ha sina barn hemma ytterligare ett år borde få ha det.
Men när det gäller Julie så känner jag inte det som beskrivs.

Självklart har det förekommit mornar på förskolan när Julie gått efter mig med tårarna sprutande och en önskan om att få följa med hem, men överlag hinner jag knappt lämna henne innan hon glatt traskar iväg och leker.

Idag var vi till förskolan för att ta kort. När vi kom var alla de andra barnen redan där och det dansades och skrattades för fullt.
Tre barn dansade i ring runt ett fjärde och de sjöng och Julie såg på dem och snart skrattade hon också. Hon tittade på mig och log. Hon var så otroligt nöjd.
Och innan jag visste ordet av så var Julie inbjuden i leken och barnen dansade kring henne och sjöng och Julie skrattade och strålande med hela ansiktet.

Jag känner inte att jag har skadat henne på något sätt genom att låta henne börja på förskolan.
Tvärtom!
För hennes del tror jag att det varit jättebra. Jag ser hur hon växer som person varje dag. Hon har bliit så mkt tuffare i sig själv, vågar lämna oss föräldrar på ett helt annat sätt än tidigare och man ser också hur hon tar kontakt med andra barn på ett mer aktivt sätt nu.
Hon går för egen maskin, men har ett väldigt sparsamt ordförråd än så länge. Ändå gör hon sig förstådd och här hemma häpnar vi ibland över hur mycket som hon förstår!

Det har varit bra för Julie att börja förskolan.
Och även om det förekommer dagar då hon gråter och hellre vill följa med mig så vet jag att det är en glad, positiv och alert tjej som jag hämtar på eftermiddagen. Bara jag har gått iväg så duger både kompisarna och förskolepersonalen bra och hon börjar leka.

De andra barnen känner igen henne. Det är alltid "Hej Julie!" på morgonen och "Julie! Din mamma är här!" på eftermiddagarna. (Sambon säger däremot att de andra barnen tittar misstänkt på honom och säger "Hej. Vem är du?" till honom.)

Varför vår dotter skulle vara annorlunda än andra barn i hennes ålder vet jag inte.
Och jag säger inte att andra föräldrars känslor är fel. Men såhär känner jag kring Julie.
Och hur det än är så är det jag som spenderat mest tid med henne och känner henne bäst av alla i hela världen.

Kanske har jag bara haft tur som fått en så självständig och framåt tjej?

/Kastrullhäxan  

http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328459-oscar-dodshotad-och-misshandlad

Vad i hela friden är det som pågår egentligen???
Pojken är SJU år och utsätts, så gott som dagligen, för detta.

Rektorn på den aktuella skolan i artiklarna säger att det händer att eleverna kommer i konflikt med varann.
http://arbetarbladet.se/merlasning/smastora/1.6328463-skolans-rektor-vi-satter-in-olika-atgarder
Men sönderslitna kläder och sparkar och slag...???

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.6332323-flera-mobbade-elever-har-bytt-skola
Och så hittar jag detta. Att det inte är första gången.
Och ändå har rektorn mage att kalla det för "konflikter" mellan barnen.

Och så minns jag den mobbning som jag själv utsattes för som barn.
Eller ja. Mobbning och mobbning. Enligt rektorn i artiklarna ovan så är ju sönderslitna kläder och dödshot bara konflikter så det lilla som jag utsattes för är ju en spott i havet.

Jag mobbades i mitten på 90-talet. Alltså för nästan 20 år sedan.
Och jag fick höra samma sak då som föräldrarna i artiklarna vittnar om.
JAG skulle INTE hänga upp mig på saker som andra gjorde, jag skulle inte ta åt mig. JAG skulle tuffa till mig och fräsa ifrån.
De hade lika gärna kunnat säga: "Det är dig det är fel på Katrullhäxan. Eftersom du inte fattar att du behöver förändras och sluta vara den du är så får du skylla dig själv att du blir utsatt för det här..."

Det är nästan 20 år sedan som vuxna människor sa det till mig och det skrämmer mig att vuxna FORTFARANDE INTE har lärt sig ett skit om hur mobbning påverkar den som blir mobbad -genom hela dennes liv!

Jag minns fortfarande viskningarna om mina dåliga uttal på engelskalektionerna. Ni tror kanske inte att jag såg hur ni satt och fnissade snett bakom mig, men mobbning lär en att hela tiden se sig över axeln för att man ska slippa hamna i tråkiga situationer.
Mobbning lär en att hålla käften, hålla sig undan och göra sig osynlig. För om man inte finns, eller i alla fall inte syns, så KANSKE man slipper bli utsatt för en massa skit och tråkigheter.
Jag är godkänd i mina engelskakurser idag. Jag skulle kunna åka utomlands och göra mig förstådd, MEN jag pratar helst inte engelska eftersom jag minns hur folk skrattade och fnissade åt att jag inte fick det att låta jättebra från första början.

Jag TROR att många av de som utsatte mig för otrevligheter under årens lopp faktiskt inte var medvetna om hur de påverkade mig. Kanske trodde de att viskningarna skulle få img att förstå att jag gjorde fel och behövde anstränga mig mer?
Sen tror jag också att de som kastade stenhårda snöbollar på mig på busshållsplatsen och som förstörde mina sandbyggnader i sandlådan var mycket väl medvetna om hur det sved i både hjärta och själ i mig. Och de förstod säkert hur ont varje stenhård snöboll i ryggen gjorde.
Men de hade roligt, och eftersom ingen vuxen tog sitt ansvar så kunde de fortsätta.

Och jag minns läraren som sa till oss när vi gick i tredje klass att alla som inte kunde stava till "Sverige" borde skämmas. Varför vi skulle skämmas av den anledningen minns jag inte längre, men jag minns att svenska var ett av mina bästa ämnen och att jag fortfarande fick tänkte till varje gång jag skrev ordet "Sverige" om det var ett g med och var det i så fall skulle sitta...

Idag undrar jag hur alla som hade det svårare än mig, när det gäller rättstavning, kände?
Jag har svårt att tro att de kände sig upplyfta, sedda och beundrade. Jag tror inte heller att dessa skyndade sig hem, slog upp ordboken och började repetera ordet "Sverige".

Mest av allt hoppas jag att den här läraren (som också var en av alla de vuxna som inte tog tag i det jag utsattes för) läser detta och SKÄMS.
Jag behöver ingen ursäkt för det här, men så många andra barn behöver vuxna som förstår bättre än vad du gjorde för snart 20 år sedan!

/Kastrullhäxan   -förändrad sen 20 år tillbaka, men fortfarande med ärr inombords.

Söndagen är på väg mot sitt slut o vi har bäddat ner oss framför TVn o tittar på Wallander. En av de filmer som jag inte sett tidigare faktiskt...
Så vänder sambon ryggen åt mig o några minuter senare sover han o jag hör hans djupa andetag. Han var nog riktigt trött stackaren.

Så, plötsligt, knackar det väldigt bestämt mot något som låter som plåt.
Jag blir alldeles stel inombords. Var det hos oss? Vem skulle knacka på hos oss den tiden på kvällen? Och varför knackar man inte på fönstret istället för på plåten?
Har det hänt något?

Jag är alldeles stilla, lyssnar. Jag hör sambons djupa andetag. Han har inte märkt något.

Så knackar det igen, på fönstret i köket denna gång men fortfarande lika bestämt.
Jag ruskar om sambon. Alla som känner mig vet vilken fegis jag är o hjärtat har börjat slå hårdare på mig vid det här laget.
Sambon däremot går det inte att få liv i.

Så jag trotsar mina demoner, virar in kroppen i en morgonrock o kikar ut i köket.
O det står någon utanför. En figur i min längd med huva uppdragen över sitt huvud.
Jag skyndar dit o öppnar försiktigt dörren på glänt samtidigt som jag undrar om sambon skulle vakna om jag faktiskt skulle bli övermannad.
I samma sekund tänker jag på Julie som ligger i sitt rum o sover...

Det är en kvinna utanför. Hon luktar alkohol o frågar försiktigt efter en Harry.
När jag berättar att han inte finns här ber hon flera gånger om ursäkt innan en manlig bekant till henne övertalar henne att följa med honom.

Det var fredligt den här gången o min oro var inte befogad. Men jag bör nog tänka mig för lite extra i fortsättningen så att jag inte utsätter min familj för fara.

/Kastrullhäxan