När folk träffar mig så ser de utsidan, ett skal som ger ett första intryck.

Lär känna mig lite, studera mig en stund, det behövs inte speciellt länge alls för att inse att jag går att läsa som en öppen bok.

Bokstäverna finns där, bara man är lite mottaglig för dem...

Ibland har jag funderat och undrat vad jag gjort för ont för att förtjäna ett sånt hårt liv som jag faktiskt hittills har levt, men så tänker jag att jag är född under en lycklig stjärna ändå, för jag har alltid sån himla tur!

Mina nere-perioder är verkligen nere, men när jag är på god väg mot botten dyker alltid något oväntat upp bakom nästa hörn. Det brukar få mig att skina upp igen.

Och kanske är det därför som jag biter ihop så och fortsätter sträva framåt fast det är jobbigt?

I helgen som var fick jag höra att jag alltid har någon bra kommentar i bakfickan, det är inget som jag tänkt på själv innan, men kanske är det så? Och vad är det som gett mig det då? Livet, antar jag.

Jag får hela tiden kämpa med mig själv, jag är inte vad jag presterar, man kan vara bra ändå. Motgångar måste någonstans ses som framgångar, för meningen är ju att vi ska lära oss av dem. Vi ska bli förnuftigare, starkare och skaffa oss erfarenhet genom dem.

Vi måste tillåta oss att misslyckas ibland, det är faktiskt ok!

Vi är inte på något sätt våra misslyckanden, eller för den delen våra lyckade resultat! Vi är oss själva med de bra eller/och dåligaegenskaper vi har. Det är bara att fortsätta jobba med dem och utveckla dem till något positivt.

Någonstans inom mig finns en låga som brinner, den är så stark, men ändå har den varit på väg att slockna. Jag vet att det finns människor som stått och tittat på mig och undrat hur många steg till jag ska orka gå på egen hand.

Och igenom allting har jag gått med ihopbitna käkar och envist strävat framåt. Ibland har jag säkert haft på mig stora skygglappar och trampat på någon som råkat komma i vägen för min framfart. Men jag har alltid nått mitt mål på något vis, även om jag varit sliten och haft mina revor.

Idag, när jag mår bättre, kan jag se tillbaka på allting, ta lärdom av det och låta saker och ting falla i ett annat ljus än jag såg dem då. Och jag kan äntligen känna att jag inte ens är speciellt arg längre, det svider inte så mycket i mitt hjärta som det gjort tidigare.

Det här är första dagen på resten av min framtid, vill jag göra något av den är det lika bra att börja nu.

Och kanske kommer jag att kunna säga att Gävle är mitt hem en dag, precis som orten jag kommer ifrån har varit. 

Än så länge bor jag bara här, men det är inte riktigt min hemstad... än...

Må väl, det ska jag (försöka) göra!