... varför du plötsligt är den som får veta saker sist av mig.

Du undrar nog varför jag aldrig berättar något längre förrän det är klappat och klart och alla etiketter och tejpbitar är på.

Det är för att det känns som du hela tiden dömer mig. Vad jag än gör eller ger mig in på så känns det som att du aldrig blir nöjd med det. I dina ögon borde jag prestera liiiiite mer och vara lite bättre.

När jag inte klarar av det jag tagit på mig så är du där, omedelbart, och talar om för mig vilken uppgift som väntar härnäst.

Aldrig att jag ska få en chans att gå igenom det misslyckande jag gjort, aldrig att jag ska få älta någonting som blivit fel.

Det är bara på det igen.

Du är väldigt duktig på att tala om hur negativ jag är, istället för att se det jag menar så ser du någon sorts negativ klang i allt jag säger. Det känns verkligen jättesorgligt för mig, för du har faktiskt varit en av dem som jag vänt mig till för råd och stöd.

Men jag har slutat med det eftersom det jag känner att jag får ifrån dig är till 80% negativt. 

Bara för att du mår dåligt och för att du inte vet hur du vill ha din framtid så behöver du inte pracka på mig det. Jag lyssnar gärna och ger råd om jag kan, det är inga problem, men gör då detsamma för mig! *morr*