Jag är inte särskilt anonym på bloggen, och säkert är det många som hittat hit som gottar sig i att allt inte är så himla bra för mig alla gånger.

Hur som helst, så är det min blogg och om jag själv väljer att hänga ut mig och mitt mående så är det upp till mig...

Igår skrev jag ett inlägg som fick många att reagera. Men jag vet ärligt talat inte hur många som läst det inlägget (jag kollar nästan aldrig min statistik på bloggen kan jag erkänna) så jag vet inte hur många som faktiskt reagerat över själva blogginlägget, eller hur många som bara reagerat över de få ord jag skrev på min status på Facebook.

Idag hade jag fått ett inlägg i min facebook, jag vet inte om det har med det jag skrev igår att göra, men jag misstänker det. Hon frågade om jag fortfarande skriver.

Och, tyvärr, nej. Det händer allt för sällan numera.

Jag antar att de flesta vet att jag skrivit MASSOR, jag har pärmvis med dikter och små noveller, historier och lappar med nerkluddade ord i en enda röra.

Men jag antar också att de allra flesta inte vet hur allt detta kommit till...

Jag har suttit inläst på mitt rum i ensamhet, lyssnar på musik och skrivit. Var alla ord har kommi ifrån vet jag inte. Jag har aldrig fungerat så att jag kunnat skriva på beställning, utan orden har kommit till mig och jag har bara låtit dem strömma från min hjärna, genom armen ner på pappret. Sedan har jag kastat om dem i den ordning som jag har tyckt att de passat bäst.

Och så många gånger som jag gjort detta medan jag gråtit. Mitt hjärta har svidit som om någon eldat i mitt bröst och jag har låtit all smärta följa med bläcket ut på pappret... Därför är många av mina skrifter fulla med smärta, mörker och kaos. Men jag tror också att det är därför som många känner sig fångade av det jag skriver, för det är gripande och känns så äkta.

Skrivandet har varit en väldigt stor ventil för mig då jag periodvis mått dåligt. Mina tonår var väldigt upp och ner. Jag har försökt lägga allt bakom mig, men alla har sina bagage att dras med och jag har mitt. Många saker har jag hanterat rktigt bra själv, men det finns saker som jag har behövt hjälp med...

Och eftersom jag är uppvuxen i en kommun som inte har någon hjälp för utsatta barn och ungdomar (usch, vad hemsk jag låter nu!) så har jag skickats till en annan kommun för detta. Det fungerade inte särskilt länge utan jag har försökt lösa det ändå. (Tack o lov för den skolsköterska och kurator, samt de lärare, som fanns på skolan då!)

--------------------------------------------------------------------------

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...