Ja, det kan man ju undra...

Kanske är det för att det inte finns några tårar kvar? Kanske är det för att medicinen gör mig känslomässigt avtrubbad och död inombords?

Eller är det så att det är lyckopiller jag käkar? De ger väl ett lyckorus som varar i flera veckor? Och så känner man varken sorg eller lidande under tiden?

Mn tar väl ett lyckopiller och sen är allt frid och fröjd igen?

Ärligt talat så känns det som jag har gått in i en återvändsgränd igen. Jag har inte grävt ner mig lika djupt som sist, men det är ändå tungt.

Det finns en person som jag nästan vill öfila, eller vrida om näsan på. Den här personen gör mig illa inombords. Små kommentarer, gliringar och sättet att leka läkare på hobbynivå gör mig illamående.

Den här personen kommer jag nu att stänga mig inför. Jag har inte längre något att dela med mig av och jag har ingen anledning att ta en massa skit.

Jag förstår att ni tycker att jag låter stark nu, men det är jag faktiskt inte.

Jag känner mig så trött och utmattad. Helst vill jag bara krypa ner under täcket och somna. Jag skulle kunna sova ett helt dygn, men istället väntar ett pass med ganska mkt övertid i morgon. (Förra gången det var samma upplägg så var jag på jobbet i ungefär 10,5 timmar)

Varför verkar folk tro att jag är någon sorts evighetsmaskin?

Jag klarar inte att kliva upp långt innan ljuset stiger på morgonen, jobba en massa timmar och sedan komma hem sent.

De allra flesta har i alla fall förstått att jag behöver Jum-Jum, och min sambo.

Jag orkar inte förklara längre.

Till alla er som vägrar förstå: Det är egentligen er det är synd om!

/Kastrullhäxan   -som är tacksam över att det snart är helg igen.

 

Mathias

24 november 2010 20:06

usch fy faan för sånna mesar som bara gör så dom förstår inte att dom sårar lika mycket tom MER än hjälper jag vet själv sånna där personer och man vill inget hellre ÄN att låsa sig inombords för dom och ge dom fingret och säga far dit kryddorna odlas hoppas du klarar det häxan kramas

http://:icefrozenheart.blogg.se

 

Mina

24 november 2010 20:56

Usch, det låter verkligen som om du har det jobbigt gumman!
Och det är fruktansvärt jobbigt när ens omgivning inte vill eller kan försöka förstå! Väldigt invaliderande..
Skönt då att ha en häst som kan ge kärlek utan att ställa krav på dig att du genast måste "må toppen"! Och det verkar som om du i alla fall får mycket stöd från Stefan, skönt att ha en partner som kan stötta och trösta!
Kram!

http://minaskaflytta.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I morse väckte sambon mig 04.30.Sådana mornar undrar man varför man har häst egentligen...Men jag lyckades ta mig ur sängen, krypa i kläderna och få en smörgås i magen.Sambon fixade Julie (gissa om hon var trött!) och 05.20 hämtade vi upp C för vidar...

De senaste dagarna har jag känt att jag balanserar lite grann när det gäller mitt humör.Jag kämpar fortfarande mycket med mig själv. Framförallt den där lilla detaljen att en åsikt om någon som jag har gjort faktiskt inte speglar vad personen som utt...

      En hund som jag hade hand om och som jag saknar otroligt mycket.Även om  hon hade sina sämre sidor så vet jag att jag aldrig får en sån hund igen.Lisa Katinka Johansson.Jag saknar dig hjärtat.  /Kastrullhäxan ...

För bara en liten stund sedan kom jag på att det är 5 år sedan jag var till Fjugesta och hämtade Jum-Jum.Då visste jag fortfarande inte att han en dag skulle bli min alldeles egna eller att vi skulle starta ett SM tillsammans, eller att jag skulle ly...

Eftersom Vickan var här nyligen så fick jag rota ordentligt i arkivet för att hitta en bild på mig OCH en vän.Jag har en förmåga att bara hamna på bild när jag sitter till häst av någon anledning. Jag hittade i alla fall denna:   En bild som är sna...