Gahhh vad trött jag blir! Jag ska försöka skriva ut några små bilder från skrivaren, men det minsta måttet som reda är förinställt är för stort. Och tro inte att jag ska få kriva i några egna mått... Nej, då ändrar den tillbaka!

Jag försökte med någon variant (förslaget kom från programmet Paint) och då fick jg ut 5 st papper med olika delar av bilden. Jag hade kunnat klippa isär dem och på det viset fått ett pussel! Värdelöst!

Den här helgen hade jag inet planerat ett endaste dugg. En kollega frågade mig i fredags vad jag skulle göra i helgen och jag sa att jag skulle vara hemma och sova. Kollegan tyckte att jag var tokig, man vilade ju inte på helgerna. Men jo... Jag har ju aldrig tid att vila i veckorna så då får jag försöka ta tillvara på helgerna.

Fast vanligtvis har jag ju några träningar eller tävlingar inbokade, men inte denna helg.

Men vad har jag då gjort?

I fredags, direkt efter jobbet, traskade jag in på ÖB för att köpa papper till skrivaren. Jag skulle ju skriva ut alla Tävlingsreglementen.

Jag handlade för sammanlagt 456 kr eller nåt sånt. Det blev papper, fotopapper, en miniräknare (Gud vet var våran tagit vägen), en häftapparat, klistermärken och Post-it lappar.

Sedan var jag bara hem hit och bytte om innan det var dags att sticka iväg och fixa hästen och grejj. Därefter hämtade jag sambon och vi åkte till Fältis för Grönt kort kurs. Det blev en sen fredagkväll...

Och igår då...? Jag sov förvisso en stund längre än vad jag gör till vardags, men sedan åkte jag till Hööks och köpte ett nytt shabrak och hästgodis och lite "reservdelar" (fast det var egentligen inte alls några resevdelar utan mer tillbehör) till Jum-Jums ena täcke där bakre gjorden envisas med att trilla av.

Därefter var vi in på Dollarstore och där råkade vi hitta två lampetter, så himla snygga! De hänger numera i vårt sovrum. Jag verkligen älskar dem!

Sedan var det bara att åka hem, snabbt packa upp och ta en macka innan vi drog till stallet och tog en kvällstur. Hårt, kallt och halt var det men annars en mysig tur. Jum-Jum skötte sig kanon. Han gillar när min sambo promenerar med oss.

Behöver jag säga att det blev sen middag för oss? Jag höll på att hungra ihjäl!

Men gudars vad gott det blev! Ugnsstekt falukorv och potatismos!

Svärmor dök upp och fick en portion också.

Slutligen duschade jag och somnade sen nästan med en gång.

Och idag har inte varit bättre, Dollarstore igen, Rusta och IKEA. Jag vill nog inte veta vad eländet kostade! Men nu har vi i alla fall nya lampskärmar, en ny byrå i sovrummet och en himla massa fotopapper. Vi köpte också en spegel till sovrummet och en ram som jag nu alltså ska försöka skriva ut bilder till...

Nästa vecka är nästan lika fullproppad för mig. Onsdag ska jag på utbildning och då ska jag åka tåg till Uppsala. Så tanken är att jag ska ta bilen ner på stan och så hämtar sambon upp den där... Torsdag är det också utbildning men då åker jag buss till stationen och på fredag ska jag skriva provet för Grönt kort. Lördag är det tävling i Ockelbo.

PHU! Jag är redan svettig!

Ha en fin vecka hör ni!

/Kastrullhäxan  

Jag måste bara få berätta om honom, lite mer än vad jag har berättat hittills.

Att han är min stjärna, min pärla och min bästa vän har nog inte undkommit någon som har med mig att göra på något sätt. Att jag älskar honom av hela mitt hjärta är inte heller någon hemlighet.

Nu kanske jag kommer bomba det här inlägget med en massa bilder, ni har kanske sett dem tidigare, men ni får se dem igen!

Här om dagen hade min sambo hand om Jum-Jum. Han åkte dit och pysslade om honom en stund innan han red ut. Medan han står och ryktar så ringer jag, och min sambo hade då sitt headset med sig för att kunna använda båda händerna fast han pratade i telefon.

Antagligen hörde Jum-Jum mig i sambons headset, för Jum-Jum försökte hela tiden nå min sambo och ville pilla på örat där headsetet satt. Jum-Jum är ju något otroligt social och nyfiken och brukar vilja kolla in alla nya saker, men just den här kvällen var han lika extra ivrig.

Jag går ju just nu en Grönt Kort kurs (så att jag ska få tävla i riktiga tävlingar med Jum-Jum) och igår fick Jum-Jum fälja med och agera exempel på hur man lastar.

Jag vet inte om ni alla vet våran lastningshistoria, men den är lång och envis och handlar om trasiga lampor på transporten, avslitna longerlinor och t.o.m en häst som fastnade i ett staket. Inte så roligt med andra ord.

Igår lastade hon sig hur fint som helst, både med mig och med de andra två som vågade prova. Jag är så stolt över honom, han skötte helt och hållet efter regelboken. Han är verkligen en guldklimp!

Och han ställer upp på allt från att följa med mig och tävla, både western, dressyr och hoppning, till att låta små barn rida honom. Och Tilde (som tydligt talade om att hon minsann inte fyllt 7 år än) hoppade faktiskt ett litet kryss med honom förra helgen och lärde sig trava utan att vara rädd.

Sist vi var och tävlade så var inte stämningen på topp direkt, men min fina häst tar med mig in på banan och gör en runda med perfekt elegans och inte ett hårstrå på hindren. Han lyssnade bra (så bra att det faktiskt blev lite vingligt ibland) och galopperade nästan hela rundan.  

I morse hade vi utsläppet i stallet. Vi släppte ut tjejerna ur varmstallet först och lät det vara släckt i kallstallet så länge. Varken Jum-Jum eller Allram sa något om det.

När det sedan blev dags för dem att komma ut så skulle vi byta täcke på Jum-Jum. Så min sambo grejjade med täckena ochjag stod och pratade med Jum-Jum. Jag klappade honom i pannan och berättade att jag var så stolt över honom och att han sköter sig så himla bra.

Och han myser verkligen tillbaka! Egentligen förstår han nog inte ett enda ord av vad jag säger men han känner min sinnesstämning.

Och hur envis och tvärtemot han än kan vara ibland så har han nog ändå en strävan efter att göra rätt. Och han vet precis när jag behöver den där lilla extra puffen, en lugn skrittur eller bara en extra kram,

Han har en massa humor, alltid glimten i ögat och förlåter ens misstag snabbt. Han gör aldrig illa någon med flit (sen blir det tok ibland i alla fall, men han gör det inte bara för att han vet att han kan) och när jag visslar så kommer han 9/10 gånger och möter mig -med öronen framåt.

Man kan inte låta bli att älska en sån här häst, man kan inte annat än beundra honom och ge honom möjligheten att utvecklas.   Det finns många saker som jag säger att jag vill ha. Men det jag är mest rädd att förlora är min häst. Jag har tänkt mig ett långt och hållbart liv ihop med honom och jag tänker alltid göra mitt yttersta för att det ska bli så.

Tack alla ni som gett mig möjligheten att få umgås med en häst som Jum-Jum. Jag tänker då främst på Jum-Jums förra ägare som under väldigt lång tid låtit mig hantera Jum-Jum som han vore min egen, och sedan lät mig köpa honom.

Tack även till er andra som på olika vis ställer upp och hjälper oss. Allt från träning till lån av utrustning och tips om vilka salvor som är bäst mot både det ena och det andra.

/Kastrullhäxan  

Usch, så här brukar jag verkligen försöka undvika att göra, men idag har det hänt en sak som fått mig att reagera.

Jag tänkte dra det hela utan att gå in på närmare detaljer för hur det än är så vill jag inte hänga ut någon i min blogg utan den personens samtycke.

Ni som är in här och läser min blogg med jämna mellanrum vet säkert redan att jag har drabbats av en depression. Det är inget som jag har valt och det är något som jag gärna skulle slippa.

Vad som utlöst depressionen vet vi inte, och jag har (nu när jag äntligen börjat må lite bättre) funderat en hel del och kommit fram till att jag har mått dåligt mycket längre än vad jag själv har förstått.

En depression är inget som man bara kravlar sig ur, man skakar det inte bara av sig och går vidare. Depression är som en superstark tejp, den vägrar släppa taget, och ju längre ner i depressionen man kommer desto svårare blir det att bli av med den.

Jag förstår att människor i min omgivning undrar, att de vill veta och kanske till och med förstå. Men hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens själv förstår? Hur ska jag kunna ge er vertyg att leda mig, när jag inte ens har några egna?

Det som hänt idag är att jag pratat med en människa och när jag tänker på det nu så  blir jag lite lätt upprörd, blä!

I alla fall, jag försöker verkligen ha tålamod med folk som inte förstår bättre, men just det här är ganska jobbigt. Om folk skulle prata bakom ryggen på mig så skulle jag kanske bara kunna skita i det men nu kommer saker raka vägen fram till mig och då är det lite svårt att bara strunta i det. Misstolka mig inte nu, för jag gillar faktiskt ärlighet!

Jag kan erkänna att jag blir frustrerad när jag ska tala om min depression. Jag talar gärna om att jag har en depression och att jag behandlar den nu så att jag ska kunna bli bra. Jag kan erkänna att jag haft sälvmordstankar och det var slutligen dem som fick mig att vakna och inse att jag var tvungen att få hjälp.

Jag mår bättre nu, tack och lov! Men jag har en bit kvar att klättra, och jag vet att bergsväggen inte är spikrak uppåt.

Jag lever för idag och planerar min närmaste framtid och försöker att plocka på mig lagom mycket ansvar och arbete. Jag försöker sköta min sömn och mitt behov av energiintag.

Det här är en fin balansgång just nu för mig.

Förr i mitt liv har jag stått på bägge fötterna i samma sekund som väckarklockan ringt, jag har klätt mig och ätit en macka framför TVn på morgonen och sedan har jag slumrat till på bussen på väg till utbildning/jobb. Jag har jobbat heltid och sedan åkt buss hem igen och därefter har jag bytt om och ätit ett äpple samtidigt innan jag cyklat till stallet.

Den där hurtfriska och ivriga Lillan finns inte längre. Jag vet inte om hon finns under all den här gråa ytan, men jag känner henne inte inombords längre.

Nu för tiden får klockan ringa minst 4 ggr innan jag mödosamt drar mig ur sängen. Jag duschar på kvällen och lägger mig med blött hår så allt står åt alla håll när jag vaknar, eller så duschar jag innan 5 på morgonen (stackars grannar) i ett försök att få liv i mig själv.

Jag jobbar 6 timmar om dagen. Ibland blir det mertid för mig, men om jag ska vara ärlig så orkar jag egentligen inte. Jag biter ihop och försöker, jag vill orka, men då dyker andra bekymmer upp. Närminnet försvinner, jag blir trött och orkeslös och jag liksom säckar ihop.

Vissa dagar går jag i 110, nästa bara i 60 och jag vet inte om det här är något om andra kan förstå? Jag är ingen prestationsmaskin, jag kan inte gå fortare eller göra saker mer i rätt ordning -för det är inte rätt inne i  mig!

Och nej, det funkar inte att tala om för mig att jag är oduglig, att jag inte anstränger mig tillräckligt och att jag borde bry mig mer.

Det hjälper inte att ge mig goda råd som ni egentligen inte vet ett dugg om och ni måste inse att det ni ser av mig är toppen av ett isberg!

Ni har inte sett mig stanna i vägkanten på E4an för att jag gråtit så att jag inte sett vägen längre, ni har inte hört alla gången jag snörvlat i manen på min häst eller alla de gånger jag bara känt mig så värdelös att det inte finns någon mening att vara kvar längre.

Vad tror ni är bäst? Att bara vara tyst och försöka ignorera det, eller ska jag få ett psykbryt totalt och skrika åt folk att de är idioter som inte förstår och att de är så dumma att det är synd om dem?

Ni som säger eller tycker så här vet ingenting om mig. Ni vet inget om min bakgrund eller min framtida rehabilitering.

Många verkar tro att jag är så öppen, att jag berättar varedan detalj. Och så kanske jag har varit... Men en depression får en att sluta sig inom sig själv. Och när jag får höra saker som jag har hört idag så förstår jag precis varför...

Jag är inte helt bra, jag klarar inte av att mätas med någon annan, men jag är ta mig tusan inte alls värdelös! Så det så!

/ilsket hej från Kastrullhäxan